Krönika: The Times They Are A-Changin'
Många nostalgiker hävdar ofta att det var bättre förr och visst har även undertecknad uttryckt de bevingade orden emellanåt. Men det var verkligen inte bättre förr, det är bara och ta fram några gamla matchbilder på video/dvd eller på nätet – och vi behöver inte gå alltför många decennier tillbaka – för att konstatera att spelet gick i slooow motion. Det var dock annorlunda förr.
Kvällens motståndare AIK och Hammarby möttes för första gången i Allsvenskan 1924 - de hade mötts några gånger i Svenska Serien innan dess - och Gnaget vann med hela 7-1 på Stockholms stadion. Det var dock inte förrän i mitten av 50-talet som de allsvenska mötena blev frekventa och torsdagens derby är det 85:e genom tiderna i Allsvenskan.
Mitt första besök på Råsunda Fotbollstadion skedde den 13 september 1979. AIK tog – liksom på torsdag – emot Hammarby och vi var 20 179 personer på plats. Det var den 21:a omgången av 26 och AIK var inblandade i en kamp med framförallt Djurgården och IFK Sundsvall för att hänga kvar i serien. Jag hade av min mor fått biljetter på den Östra Övre läktaren och var som 12-åring riktigt förväntansfull när jag begav mig till stora Råsunda. Väl inne på läktaren misstog jag mig på var min plats var, gick åt fel håll och hamnade mitt i Hammarby-klacken. Trots att det var AIK:s hemmamatch så befann sig merparten av Hammarbys supportrar på den Övre Östra läktaren, tänk er hur ofattbart det låter idag.
Jag insåg direkt att detta inte var rätt ställe för mig och jag gick till rätt plats. Jag minns att Hammarby tog ledningen i den första halvleken och att jag hängde med huvudet samtidigt som en okänd motståndarsupporter på raden bakom mig knackade mig på axeln och sa de tröstande orden "lugn grabben, de kommer igen". Kvitteringen kom också genom Björn Lundberg i den andra halvleken och matchen slutade 1-1. AIK:s startelva såg då ut så här: 1 Ulf Jakobsson - 7 Göran Göransson, 2 Karl Berg, 4 Göran Karlsson, 16 Leif Lindén - 14 Björn Lundberg, 5 Sven Dahlkvist, 10 Christer Johansson, 8 Ola Rydstrand - 11 Ove Rübsamen, 9 Jyrki Nieminen.
AIK åkte trots poängen ur och 1981 möttes lagen igen, men då höll jag mig hemma och jag kan än idag inte förstå varför jag inte var på plats. Hammarby vann bägge matcherna under det året och nästa livemöte jag hade med de grönvitrandiga var i maj 1982 och Bajen vann denna gång med 3-0 efter att Mats Werner fastställt slutresultatet och tre månader senare upprepades siffrorna, återigen med Werner som sista målskytt. Jag började tro att jag aldrig skulle få uppleva en seger mot Hammarby…
Året efter kvitterade den finske hjälten Jyrki Nieminen till 2-2 i slutminuten (samtidigt som en annan gammal hjälte, David Bowie, hade turnépremiär i Bryssel, men det är en annan historia) och i höstderbyt vände AIK 0-1 till 2-1 efter två straffmål av Ove Rübsamen och Thomas Bergman under den sista kvarten. Förbannelsen var bruten! Lagen har stött på varandra många, många gånger sedan dessa matcher för nästan 30 år sedan, men minnena från Norra Stå i början av 80-talet sitter fastetsade på näthinnan.
Efter att Hammarby besegrat AIK i vårderbyt under den svartgula guldsäsongen 1998 så fick Råsunda besök av en kär gäst. Kärt barn har många namn heter det, men denna gäst hade endast ett namn. Råsundaspöket. Från höstderbyt 1998 till vårderbyt 2003 hade AIK en härlig obesegrad svit och det kändes stundtals som om AIK vunnit redan innan avspark. På de tio allsvenska matcherna – samt en kvartsfinal i Svenska cupen – radade AIK upp åtta segrar och tre oavgjorda matcher med målskillnaden 21-5. Hela AIK-delen av publiken sjöng taktfast med i "Råsundaspöket" och "Hammarby kan inte vinna" många gånger under dessa år. Det hissades även upp åtminstone två spöken på Norra Stå.
I höstderbyt 2003 spräckte Hammarby sviten och under några år hade Hammarby ett övertag på Råsunda. 2007 vann AIK bägge matcherna igen efter att Daniel Mendes avgjort vårderbyt med matchens enda mål i den 12:e minuten och Lucas Valdemarín på egen hand vänt 0-1 till 2-1 i höstderbyts andra halvlek. Förra året slutade bägge matcherna oavgjort, 1-1 och 2-2.
Känns det inte som om det är dags för vårt kära gamla spöke att efter sex års frånvaro komma fram igen? En sak vet jag i varje fall säkert och det är att mitt egna derbyspöke från 1982, Mats Werner, inte kommer att avgöra detta derby.
Text: Stefan Mellerborg
***
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.