Krönika: I förväntans tider
Det har inte varit undertecknads yrkesmässigt mest produktiva vecka, om man säger så. Ändå är en sorts utbrändhet i faggorna så här mot slutet av densamma, känns det som. Anspänning är också bastant arbete. I dessa ekonomiskt åtstramande tidevarv är det väl knappast tillrådligt att som småföretagare försöka åberopa sjukskrivning och ange ”betungande supporterskap” som medicinska skäl. Klart är dock att man garanterat inte står till arbetsmarknadens förfogande.
Redan i tisdags var medvetandet kring striden om Lennart Johanssons pokal uppskruvad till en volymknapps maximum. Ändå ville jag inget veta under matchtid. De mest förhatliga förhoppningar är de som väcks bara för att grusas. Mobiltelefon i ljudlöst läge och display vänd nedåt, fokus på harmlösa tv-kanalers utbud mellan 19 och 21. Vid slaget nio in på text-tv för förkunnelse och fait accompli. Alltså blev 2-2 ett klart positivt besked, till skillnad från för de stackare som sprungit runt en timme före och skenjublat vid 0-2. ”Ignorance is bliss”!
Resultatet mellan Blåvitt och Halmstad ett dramaturgiskt dygn före AIK:s egen veckomatch visade på två saker. IFK Göteborg går att rubba på deras arena inför en stor publik. Men också att Hysén junior tycks ha rest sig från skadebänken direkt till hysterisk form.
Det är inte ofta som det är egalt i en mästerskapsserie om man tar en eller tre poäng hemma mot en motståndare. Ännu besynnerligare blir tillfället när man dessutom kan resonera kring att oavgjort t.o.m. kan vara en fördel, så tillvida att detta är ett kvitto på att man inte tagit ut sig i onödan. Ett för alla fokuserade fotbollspelare naturvidrigt resonemang.
Jag hoppades, i efterhand har jag förstått att många valsade runt i samma tankeslinga, på att ledningen skulle vila Jorge Ortiz primärt, och Jos Hooiveld sekundärt. Orsaken var deras benägenhet att dra på sig gula kort, och därmed bli avstängda, i kombination med mycket matchande, och förmodat jättearbete på söndag. Argumentet att man inte ska rucka en frustande, adrenalinstinn vinstmaskin är förståelig, det är som sagt ett brott mot grundsjälen.
Men utsagan ”vi är inte rädda, vi har folk som kan kliva in och göra jobbet ifall avstängning uppstår”, kan man hantera med motreplik i paradoxens tecken. Om det finns de som kan göra jobbet, kunde de naturligtvis göra det redan mot Örebro! Daniel Tjernström, Gabriel Özkan, Walid Atta …även Miran Burgic och Nicklas Bergh fanns alla med i mina Football Manager-wannabee-tankar.
Som en sorts symbolisk profetgärning tog jag för första gången och fotvandrade till Nationalarenan för årets sista allsvenska hemmamatch. Från Bergshamra är det en promenad på runt en timme, utmed E18:s södra sida, under E4:an och i vinkel vänster mot Ritorp. Sedan utmed spåren upp via Ballongberget till Solna pendeltågsstation, in i bebyggelsen, Råsundavägen ner. Förstopp på Dick Turpin för ett par öl med JG.
Det var en absurd känsla i att matchen gällde ovanligt lite, och ändå så mycket. För första gången någonsin var det inofficiella målet att ta en pinne på hemmaplan, och undvika gula kort på nyckelspelare (och förvisso skador). Och logiken ställs på ända. Två poäng på två matcher är tillräckligt, medan tre inte är det, åtminstone inte troligen…
Försiktighet var enligt utsago inte anbefallen, men det var övertydligt hur säkerhetstänket brann i spelarnas medvetande – tydligast syntes det på Jorge Ortiz rörelseschema. En hel centrallinje under varningshot inför den största Allsvenska matchen på en livstid gjorde scenariot ytterst naturligt ur psykologiskt perspektiv. Den stora, ödesmättat tysta publiken, fick se ett ingenting på halvfart. Chanserna lös med sin frånvaro, 0-0 och noll i alla andra kolumner var mer än ok. Matchen spelades inte där och då, utan fyra dagar senare…
Mikael Stahre fick nog en hel skoltermins coachingkunskaper i sin erfarenhetsbank i och med den surrealistiska fighten mot närkingarna. Bytet Ortiz mot Tjerna i halvtid var en befrielse. Den av AIK-spelarna som trots allt mest tycktes kunna vara i nuet och leka, var Bojan Djordjic, vår passionerade pratkvarn. Han lät guldfoten tala när han smekte fram adidas till Martin Mutumba i en för denne ovanlig djupledslöpning centralt. Dribblern fick på en avig strumprullare, och 1-0 förlöste oss ur paralysen.
Trots att Örebro visade på det alla egentligen visste – att de kunde bjuda till motstånd – sattes inte Gnagets bakre led på alltför stora prov. Just därför blev årets tavla – ja, den klockrenaste blundern på år och dag – signerad Jos Hooiveld och i viss mån Daniel Örlund närmast komisk. Åtminstone kan man tycka det med retrospektion. För fadäsen säger ändå en hel del om denna mycket säregna säsong. När den väl uppstår, och en förhatlig kvittering är ett faktum, så spelar den ingen roll.
AIK modell 2009 ömsom dansar, ömsom snubblar sig till rätt resultat. Och visst känns det nu skönt att vi inte kan missa guldet på något så snöpligt som att komma till korta i en målskillnadsaffär! Med detta i åtanke blev veckans bägge engagerande resultat, 2-2 och 1-1, ömsesidigt optimala. Hade Halmstad hållit ledningen i tisdags, så hade man grämt sönder sig över AIK-försvarets kvitteringsmiss dagen efter.
Nu återstår en match. Nu återstår Matchernas Match! Den som många sett som predestinerad i flera veckor, och som uppbringar alla tänkbara känslostormar som mänskligheten inbegriper. Det finns något existentialistiskt över detta infama upplägg. På något sätt kommer själva kärnan i ens supporterskap ställas på sin yttersta spets, hur det än går på söndag kommer man i all framtid jämföra förhållningssättet till sin älskade klubb med just denna stundande prövning. Men trots den oerhörda våndan: den som inte vill det här, när det erbjuds, har inte i branschen att göra!
Och samtidigt, om man vill försöka normalisera, är ju scenariot egentligen inte märkvärdigare än vad ishockeyentusiaster (eller för den delen bandy/innebandy-ditos) upplever när deras lag är i en renodlad avgörande final. Allt eller inget, på en gång. Skillnaden är att i fotbollskretsar är man inte van vid det. Jo, förresten. Minns ni 1986? AIK var i final när det faktiskt var slutspel som gällde under 80-talet. Vann hemma mot Malmö FF, och behövde därför bara kryssa borta. Det gick ju…inte alls! Skillnaden då var att MFF faktiskt var storfavorit, med serieseger fem år i rad andra halvan av det decenniet.
Den här helgen blir en lång, mörk sådan. Låt oss hoppas att färgerna går i svart ända till dess slut! Halloweennattens alla smådjävlar och andra skräckfigurer kan inte mäta sig med den kvävande gastkramning som kommer hemsöka oss på ljusa söndagen! Vi naturvetenskapare har inga gudar att tillbedja. Men de av er avatarer, djinner och övriga andeväsen som agerar i skuggorna där bakom alla medvetandets rökridåer skall veta en sak: ni riggar inte det här, bara för att rycka det ifrån denna passionerade armé! Vi vet var ni borde bo!!!
Med hopp om frånvaro av våld, från mindre nogräknade ”supportrar” och ”poliser” nere i Göteborg, finns det bara en sak kvar att framföra:
Låt det börja!
Stefan Livstedt
***
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och behöver inte nödvändigtvis stämma överens med AIK Fotbolls.