Krönika: Som Twin Peaks helt utan obehag
2009 års framgångar gjorde mig bokstavligen stum. Ty det brukar uttryckas som så: att ett välspelande AIK säger mer än tusen ord. Jag är heller inte direkt känd för att vara i textproduktionens esse i medgång. Det är inte det första, eller ens det andra, jag blir beskylld för att vara beskaffad med: en fascination att strö redan myckna uttalade ord över befintliga segerbilder.
Jag har förstås inte något emot en sådan syssla om det inte vore för att det redan finns såväl utomordentligt duktiga skribenter som det finns mindre lysande mediepersonligheter med syfte att sätta ord på ”fantastiska” skeenden. Kort och gott: 2009 var för bra för att jag skulle kunna sätta ord på det. Så jag har hållit bokstavligen talat, och litterärt menat, tangentbordet fritt från frenetiskt fingerhamrande och istället låtit njuta av det ögonen har bevittnat. Men trots att jag repeterat TV-bilderna, liksom vältrat mig i det utsökta är det som om jag ändå inte riktigt förstår vad jag med mina ögonglober registrerar.
Ett år då AIK vinner dubbeln någorlunda oväntat är de facto det kanske enda tillfället i livet då jag haft en känsla av att både äta konfekten i samma veva som den kan gömmas under huvudkudden varje kväll. Det är ungefär som att gå längs Biblioteksgatan och komma fram till bageriet, där vi genom skyltfönstret kan betrakta de allra läckraste bakverken medan vi alla samtidigt är inne i köket och äter upp det som blev kvar av smeten.
Det är som Twin Peaks helt utan obehag.
Så. Nu beskrev jag ändå hur det känns att vara bäst. Det var ingenting jag tänkte göra. Det blev bara så.
För anledningen till att jag skriver är för att inför säsongen år 2010 är generellt sett de externa förhoppningarna åter låga medan de interna målen är kanske aldrig så högt satta (vinna Allsvenskan, vinna Supercupen, vinna Svenska cupen och kvalificera sig till Champions League).
Och vad är då min inställning till allt det här? Den är förstås att det kommer gå väldigt bra i år. AIK kommer på sätt och vis vara ett jagat lag, varpå devisen om ”kom och ta oss!” känns tämligen välformulerad, och det, mina läsare, är en situation att fullkomligen älska. Det är till alla AIK:ares uppgift att den enade känsla (med sina naturliga fläckar) som bit för bit har byggts upp sedan raset 2004 tar ytterligare ett steg i utvecklingen denna säsong. Och om den angivna målsättningen från ledningens sida känns väl hög är inställningen osund men högst justerbar.
För i idrott och kärlek går det inte att köra med handbromsen i. Att älska till 80 % är som upplagt för att det som en gång var en väg blir till flera stigar. Säkerhetsbälte används i trafiken, aldrig någonsin när AIK spelar match. Emellertid krävs säkerligen ett större stänk galenskap, exempelvis i form av visioner om att spöa varenda lag i Champions League , för att inte slå av på takten men att finna sig i den destruktiva ”allsvenskan är så dålig; vi vet vår plats – kolla på Barcelona! Ett sådant underbart lag!”-mentalitet som råder i mediala jargonger är att vara medioker och alldeles för nöjd.
Men notera att det finns en tydlig åtskillnad mellan att satsa rejält och att gripas av hybris. AIK-fotbolls målsättning är, utifrån ständigt förändrade förutsättningar för sin verksamhet unikt sett, att prestera så bra fotboll som möjligt och göra sin affärsverksamhet lönsam (det är förstås uppenbart, låter som klichéer). På så vis var försäljningen av Jos Hooiveld en fullkomlig succé i mina ögon – med hänsyn var AIK är nu. Vi är sportsligt bäst i Sverige men ekonomiskt är vi ännu långt från lika beskaffade. Händelser som dessa, att ta avsked från gjutna spelarprofiler, är därför emotionellt tråkiga men intellektuellt självklara. Som supportrar kan vi inte både gapa efter svarta siffror i ekonomiska rapporter och bli alldeles rosenrasande och rent av ynkliga när spelare säljs. I vår sits, tillika avståndet mellan medias katastrofrubriker och AIK:s verkligt handlingsberättigade personer, är det till vår uppgift att söka fakta snarare än att finna belägg och vidare spe på de små eldar som kan tyckas vara anlagda i det medielandskap som så ofta griper tag om vår varseblivning. AIK:s verklighet är till stora delar förlagd, i skrivande stund, på träningsplaner i minusgrader, på konstgräs inomhus och inte allt för fabulösa kontor i Råsunda stadions innandöme.
Kontentan är att AIK inför säsongen 2010 går in med bestämdheten att vara bäst. För oss supportrar är det viktigt att stötta laget med samma inställning. Vi ska sträva efter att vinna allt vi deltar i 2010.
Samtidigt som det ska göras efter de förutsättningar som finns för oss – här och nu. Viktiga spelare har lämnat men det innebär inte att vi ska kasta pengarna i sjön efter namn som står att läsa i journalisters spekulationer. Vi sitter ner, eller står, och följer det som sker med en osedvanlig vilja att vinna matcher och vi gör det med det lag som går att ställa på banan med ekonomin och långsiktigheten satt i centrum. Det är ingen förödelse om alla mål inte uppfylls för vi är ännu i något som kan liknas vid en nyfunnen begynnelse vad gäller att vända ekonomiska minus till plus. Den sportsliga ledningen med Mikael Stahre och Björn Wesström längst fram i ledet har ännu bara varit ansvariga för herrlaget över en säsong. AIK bör vara en kombination av ekonomisk hänsyn, organisatorisk långsiktighet och ambitionen att alltid vinna den enskilda matchen.
Om diverse journalister inte tror på oss eller om supportrar till andra lag tycker vi fått storhetsvansinne är egentligen utanför vår egen påverkan. Låt oss bara konstatera att så är fallet. Och låt oss göra ett rejält försök att göra kommande säsong ännu vassare än de två pikar som tornade upp sig och varmt spetsade våra hjärtan och hjärnor det gyllene 2009.
Text: Joakim Fröberg
***
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.