Tjerna 400 allsvenska matcher, del 4
Helsingborgs målvakt Sven Andersson spelade 431 allsvenska matcher och det är det rekordet i antal spelade allsvenska matcher. På andra plats återfinns Thomas Ravelli med 416 allsvenska matcher. Senast en allsvensk utespelare gjorde 400 matcher var 1947 när Elfsborgs Sven Jonasson mäktade med 410 allsvenska matcher, detta är tredjeplatsen i listan. Nu är Jonassons rekord som utespelare i fara då Daniel Tjernströms spelarkarriär tagit honom över 400 allsvenska matcher för Degerfors IF, Örebro SK och AIK. 400!
Möt Tjerna själv, några andra levande svenska fotbolllegendarer samt Tjernas föräldrar i denna intervjuserie av Tommy Arvidsson om hur det gick till när Tjerna sprängde vallen och skrev in sig i svensk fotbollshistoria! Häng i sex delar med på ett tidsdokument som börjar på AIK:s träningsanläggning Karlberg sommaren 2011. Del 4 av 6.
Text: Tommy Arvidsson
***
Samtal med Tjerna, 30/3-2012 (398 allsvenska matcher)
När detta samtal med Tjerna äger rum på Karlberg har vi inte träffats och talats vid sedan slutet av september 2011. Sedan dess har Tjerna och AIK vunnit ett till allsvenskt silver och Tjerna har avverkat sin 14:e försäsong med AIK. Sex dagar innan detta samtal förlorade AIK årets första tävlingsmatch med 0-2 mot Helsingborgs IF på Olympia.
Vad gjorde du för något under ledigheten i vintras?
- Jag gjorde väl inget speciellt i december, det blev ingen resa. Jag var mestadels här i Stockholm och tog det lugnt och tränade.
Hur har det gått med skolan och studierna?
- Det rullar på och känns bra.
Berätta om kursen.
- Det är Johan Cruyff som har startat det här, det heter ”Cruyff Insitute”. Den gamla storspelaren startade denna utbildning och utbildningen är anpassad för före detta idrottare och idrottare. Det är en chef- och ledarskapsutbildning, företagsekonomi läser jag bland annat. Utbildningen finns på Handelshögskolan i Stockholm, den började i oktober förra året och slutar i maj i år.
Är det kul?
- Ja det är kul, intressant och lärorikt. Det är som det ska vara!
Företagsekonomi har jag läst en kurs i för längesedan, men ledarskap har jag aldrig studerat. Vad lär man sig då?
- Att bli en bra ledare, väldigt förenklat uttryckt. Lite olika grejer som man läser och lär sig. Det är en bra utbildning helt enkelt.
Går du i en stor klass?
- Vi är bara fem stycken i klassen, men så blandas vi ibland med andra klasser som läser delar av utbildningen. Så det är inte bara vi fem i klassen hela tiden. I min klass finns det bara före detta idrottare, bland annat Jesper Blomqvist. I den förra klassen som tagit examen gick ju Peter Forsberg, Magdalena Forsberg och Mattias Jonson.
Hur mår du idag, två dagar innan den allsvenska premiären mot Mjällby och din 19:e säsong i Allsvenskan?
- När man tänker på det inser man ju att man är väldigt gammal. Jag spelar på övertid, så att säga. Allvarigt talat så känns det bra, tycker jag. Det är skönt att det kör igång igen. Själva motivationen ligger ju i matcherna, de matcherna som gäller någonting. Samtidigt är jag orolig som jag alltid är innan en säsong och innan varje match, det finns en oro över hur det ska gå och så där. Men det är normalt, jag är inte mer orolig i år än andra år. Men den känslan finns alltid där.
Har oron varit befogad något år?
- Den är alltid befogad, man kan aldrig veta hur det ska gå. Även om man får en bra start och man kanske ligger bra till efter halva säsongen så är inte oron mindre för andra halvan av säsongen. Den finns alltid där. Man kan säga att oron var obefogad om det har gått väldigt bra, som 2009 till exempel.
Vad är din fysiska status idag, du ser väldigt pigg ut alla fall!
- Tack, tack (skratt)! Min status är så bra den kan vara vid 38 års ålder. Jag har inga krämpor, skavanker eller skador. Jag har kunnat träna på bra hela försäsongen, även under ledigheten körde jag på ganska bra. Jag känner mig redo rent fysiskt. Psykiskt också i och för sig, men man kan aldrig veta innan säsongen hur det kommer att gå för laget, detsamma gäller ju en själv också. Man får göra sitt bästa och hoppas att det funkar, liksom.
En relativt ny företeelse är Supercupen som spelats sedan 2007. Betyder det något att denna titelmatch har tillkommit på senare år?
- Absolut. Det är ju en titel, man kan inte vinna så många titlar i Sverige och Supercupen är en av tre. Det är klart man vill vinna den titeln, det är självkart. Sen står inte den titeln lika högt i intresse som Allsvenskan förstås. Men det är ju genrepet innan Allsvenskan, det är bra att få en sådan match som gäller någonting, precis innan den allsvenska premiären. Det är en bra värdemätare och man inser att nu börjar allvaret.
Hur var det att möta förra årets allsvenska mästare Helsingborgs IF i lördags?
- De vann rättvist tycker jag. De var bättre än oss, i alla fall i andra halvlek. Vi gjorde en hyfsad första halvlek. Det var ganska jämnt, men vi hade svårt att skapa målchanser i den här matchen. De var bra, det är en svår bortamatch och vi måste vara bättre än så om vi ska vinna mot Helsingborg på Olympia. Vi kan bättre, men i den här matchen räckte vi inte till.
Inför söndagens allsvenska premiär känner du?
- Lite oroligt och så där, som jag sa tidigare. Det är sista året på Råsunda, det påminns man om hela tiden. Det visste jag ju själv innan, men man blir ständigt påmind om det. Ändå känns det rätt avlägset på någon sätt. Som jag sagt tidigare i någon intervju, ju längre säsongen går, ju mer kommer det där att kännas förstås. Att man snart ska lämna Råsunda och att det ska rivas till och med. Det är vemodigt, men den känslan är inte så påtaglig just nu i slutet på mars månad.
Vad tänker du på rent spontant om jag nämner ordet ”Råsundaminnen”?
- Jag har ju spelat hundratals matcher och tränat där många gånger också. Det är många minnen och svårt att välja något. Men så här på rak arm, Champions League-matcherna 1999, det var stora matcher. Många allsvenska matcher också givetvis. Derbymatcher. Bara för att nämna några få.
Nu har jag hållit med den här artikeln i ett drygt halvår ungefär. Är det något som du har funderat på, att du antagligen kommer att nå 400 allsvenska matcher snart?
- Det där har jag ingen koll på. Det är du som påstår att jag ska spränga någon slags 400-matcher-vall. Och jag tror dig om du säger det, men det är inget jag haft koll på. Och att det var så längesen någon spelat så många.
Elitidrottsmän har ju ofta föräldrar som idrottat också! Vad tror du att dina gener har haft för betydelse nu när du ska inleda din 19:e säsong som utespelare i Allsvenskan? Det är få som varit med om detta, även om man räknar in målvakter.
- Det är svårt att svara på hur mycket det spelar roll, men det har säkert stor betydelse.
Brukar din mamma och pappa se den allsvenska premiären?
- Ja, det var längesedan de missade en seriepremiär.
Är det något du tänker på när du spelar, att de tittar?
- Inte direkt. Pappa spelade ju i Elitserien i ishockey. Han spelade ju i Bofors, som hette KB Karlskoga på den tiden och gjorde en säsong i Elitserien på 70-talet. Han var alla fall betydligt yngre än mig när han slutade spela. Han har dåliga knän min pappa, men det har inte jag som tur är.
Det måste vara enorma belastningar för knäna att spela fotboll, dessutom på så hög nivå och så länge. Har de sprutat extrabrosk eller något i dina, för att få dem att hålla?
- Nä, men hade jag inte haft bra knän då hade jag nog inte suttit här nu. Då hade jag nog slutat för några år sedan.
Apropå hockey förresten, det går ju bra för AIK i hockeyn, följer du dem?
- Ja, det gör jag. Jag har varit och sett någon match och jag kommer nog att se fler.
***
Intervju med Sven ”Dala” Dahlkvist, 31/3-2012
Sven ”Dala” Dahlkvist, född 1955, kom från Gagnef i Division sex till AIK 1975. Han gjorde A-lagsdebut samma år, men sen blev det B-lagsspel resten av året. Men från 1976 blev det A-lagsspel för AIK i tolv säsonger framåt, ”Dala” missade endast två matcher under alla de åren. Det gick så bra att det i sin tur ledde till 39 landskamper och fyra mål för det svenska landslaget. 1984 blev ”Dala” vinnare av Guldbollen, han är ännu idag den ende som vunnit det prestigefyllda priset samtidigt som han spelat för AIK. Men till skillnad från Daniel Tjernström så tror ”Dala” att han själv ”bara” gjorde runt 300 allsvenska matcher. Efter karriären har ”Dala” fortsatt arbeta inom fotbollen. 1996 var han ledare i ÖSK och blev därmed Tjernas tränare i ÖSK tre år framåt.
Idag är Dala ordförande i Hidingsta IK, utanför Örebro. Jag möter ”Dala” på Behrn Arena dagen innan AIK:s allsvenska premiär mot Mjällby AIF.
När hörde du talas om Daniel Tjernström första gången?
- Det var när han spelade i Degerfors i början på 90-talet. Han var en stor talang som vi i Örebro SK genast var intresserade av, jag tillhörde klubbledningen då. Jag var klubbdirektör och spelare samtidigt, en lite udda roll. Sen blev jag tränare också när jag slutade som spelare. Då var jag genast intresserad av Daniel. Han var ju här från närområdet också.
Vad minns du från när du träffade Daniel första gången?
- Minns och minns, det var i princip en kille som kom in och var långhårig och hade en bra blick liksom. Fast han sa inte så mycket, han visade mest på planen från början. Man såg ju att han var ett fysiskt fenomen och en teknisk begåvning med en stor arbetskapacitet. Och en stor ambition inte minst.
Hur gick det att få Daniel från Degerfors till Örebro SK?
- Det gick ganska enkelt. Jag har en liten anekdot där från den tiden. För det första tar man kanske inte spelare från den största rivalen här, från Degerfors till Örebro SK. Men vi skickade iväg ett ombud, en styrelseledamot som skulle förhandla. Han träffade både Daniel och hans mamma. Det var nyfiket då när han kom tillbaka och skulle redogöra för mötet om det fanns något intresse från Daniel. När styrelseledamoten kom in och skulle berätta om det här så han ”vilken snygg mamma Daniel har, hon e skitsnygg!” (skratt). Så vi satt bara och gapade, det var inte väntat att den kommentaren skulle komma. Så den här representanten från styrelsen han ville ju absolut åka tillbaka för man fick ju inte ut så mycket av Daniel, men det lät mer som att han ville träffa mamman igen (skratt).
- Det var lätt att få över Daniel hit till ÖSK, han verkade målinriktad och han trodde att skulle utvecklas mer där. Vi hade ju ett väldigt bra lag och låg i toppen av Allsvenskan under hela 90-talet. Daniel var en viktig kugge och han såg att ”här kan jag nå framgångar”. Daniel var ganska snabbövertalad, sen var det förstås svårt att förhandla med Degerfors. Men det gick det också och Daniel var värd varenda krona.
Vem i Degerfors förhandlade du med?
- De hade en ordförande då som hette Yrjö Toivonen (Ola Toivonens pappa). Jag var själv inte med i de förhandlingarna. Både Degerfors och ÖSK spelade i Allsvenskan då.
När kom Daniel till ÖSK? Hur var han som person och spelare?
- Han kom hit 1996. Det kom en väldigt lojal, ambitiös och målinriktad kille. En trogen lagspelare som alltid ställde upp i alla väder. Snart nog tillhörde Daniel en av de viktigaste spelarna i mitt lag. Arnór Guðjohnsen, Dan Sahlin och Siggi Jónsson fanns här då och vi hade ett fantastiskt lag och tillhörde toppen. Vi kom som bäst tvåa i Allsvenskan, men tillhörde den övre halvan av serien under hela 90-talet.
- Som tränare vill man ju åtminstone tala med de tongivande spelarna som har viktiga roller, jag såg Daniel som framför allt en matchvinnare och bollvinnare på mitten. Han var en spelare som gick på djupet och öppnade ytor, dessutom var han målfarlig. Han hade ett fantastiskt skott och öppnade upp för de andra. Han var innermittfältare och såg ju det, han hade det taktiska sinnet. Daniel var så spelskicklig och hans taktiska kunnande gjorde att han ofta var med och bröt när motståndarna hade bollen. Samtidigt kunde han värdera situationerna bra och gick själv i djupet och gjorde många mål och öppnade för sina medspelare. Jag vet att jag testade honom på kanten på mittfältet någon gång, men där kom han inte alls till sin rätt. Han är en spelare som behöver ytor att gå på, från diagonal hörnflagga till den andra hörnflaggan.
- Hans grundplatta var ju fysiken, det är ju det han har levt på. Han var stark, tålig och oöm. Det var konstigt att han inte fick chansen i landslaget när han var på topp.
Han var med svenska landslaget på en vinterturné i Thailand 1997.
- Han kanske lider lite grann av att han inte tar för sig i omklädningsrummet socialt. Det kanske är hans fall litegrann. Man måste på något sätt markera sin position i laget. Konstigt nog är han ju samtidigt en enorm lagspelare och uppskattad för det, men han kanske har bättrat sig på det nu.
Jag gjorde en lång intervju med Daniel hösten 2009, innan AIK vann guldet. Då nämnde jag Henrik Rydströms utnämning av Daniel som ”Allsvenskans snällaste spelare”. Då grymtade Daniel till lite och sa ”snäll, det låter så mesigt., sympatisk är bättre”. Hur var Daniel verbalt i ÖSK?
- Jag frågade ju honom ibland, fast jag inte fick något svar. Han sa alltid: ”Sven, det blir bra det här, det låter jättebra”. Det var oftast hans kommentarer, jag frågade ibland när jag gjort en del korrigeringar inför matcherna. Om vi till exempel mötte ett visst lag så kan ”din roll bli så”, då vill man ju gärna ha någon respons från spelarna. De vet ju ofta vilka motståndare vi möter, då vill man ju som tränare ha känslan och respons från dem. Det var aldrig några funderingar från Daniels sida om jag kanske hade fel eller så utan det var alltid ”det här blir bra”. Det var liksom att ”jag vill bara ut och spela, ge mig bara mina 90 minuter så kommer vi fixa det här”. Men jag tycker ändå att det är ett stöd att prata med någon som brinner av att bara få komma ut på fotbollsplanen. Han ger ju så enormt mycket mer på fotbollsplanen än när han få ta klivet utanför sidlinjen. Det är ju det alla får respekt för, då spelar det ingen roll att han säger lite, och är lite blyg.
Du var hans tränare alla tre år i ÖSK, vad hände med Daniel under dessa år?
- Han utvecklades ganska omgående till att bli en av de viktigaste spelarna. Sen sålde jag honom till AIK faktiskt. De tyckte nog att Daniel var ganska dyr. Det skäms jag lite för, att vi sålde honom för ganska mycket pengar till min gamla klubb dessutom. Men med facit hand så har ju Daniel gett valuta för de pengarna.
Kan du förstå att Daniel nu startar sin 14:e säsong i AIK och sin 19:e i Allsvenskan?
- Nä.
När träffade du Daniel senast?
- Det var här i Örebro på Drottninggatan, han har väl någon i sin familj här i stan.
Daniel blir snart den förste allsvenska utespelaren att nå över 400 allsvenska matcher sedan Sven Jonasson som 1947 spelat 410 allsvenska matcher, vilket fortfarande är rekord för en utespelare i Sverige. Kommentar.
- Då får jag gratulera en mittfältsspelare till en mycket stor bedrift. Först är det ju målvakter som spelar längst, de kan ju stå i mål fast de inte kan röra sig i princip. Sen har du ju mittbackar, som jag till exempel, som bara stod och ”stod rätt” de sista två åren. Men mittfältare måste ju röra sig och vara ”fit for fight” så att säga, det är ju det som är imponerande, att han fortfarande håller ihop.
- Stort grattis Daniel! Jag gillar dig som person jättemycket! Då menar jag inte att du bara är trevlig och sympatisk utan att du verkligen visar att det brinner i dig. Det uppskattar jag verkligen!
Del fem i detta tidsdokument kommer på hemsidan under fredagen.
Text: Tommy Arvidsson