Krönika: Månadsrapport april farväl
I skrivande stund har härdarna efter Valborgsbrasorna börjat kunna lämnas oövervakade, och det är exakt en månad sedan Allsvenskan drog igång på Råsunda. Klang och jubel vid sista mottagningen någonsin i kvarteren utanför, och som för att fira en mycket satt traditions hädanfärd, gick spelet väntat i stå och levererade ett 0-0-resultat.
Texten är skriven t o m bortamatchen mot Gefle.
Utan att raljera kring allvarliga sjukdomar, kan man väl ändå drista sig påstå att den passerade månadens fotbollsmatcher har skapat en något bipolär känsla som gnagare. Varannan gång mår man bra, åtminstone sett till resultatet. Sett till spelet blir väl diagnosen ett långsamt mer stabiliserat tillstånd, som dock kräver övervakning en tid till, även om medicineringen tycktes ha gett effekt på Strömvallen senast.
För borta bäst, hemma illa, är väl etiketten. Sätter avtackandet, det som ju ska pågå året ut, en sordin på kreativiteten? Publiken har än så länge, i numerär räknat, inte visat att sista året är betydelsefullt. 3712-kampanjen kanske fick en känsla av att ha gått i mål i och med säsongsstart, och vi ”vanliga dödliga” supportrar har som kollektiv inte tagit upp stafettpinnen. Förmodligen når detta fram till säsongens andra halva, då det kommer gå upp för många slentrian-hejare att det nu snart är sista chansen att besöka vår Nationalarena. Kanske ta med släktingen, barnet, för första och sista gången, för att kvalitetssäkra ett minne om fornstora dagar.
Men om dessa minnen ska bli mer än bara respekt för historien, måste lagets spel upp rejält några snäpp således. Mjällby-premiären kan sorteras in under sedvanlighetens seghet som sagt. Men därefter följde två hemmamatcher där AIK stundtals blev utspelade på Råsunda, av såväl IFK Göteborg (sånt har hänt förr) som GIF Sundsvall (vilket aldrig bör kunna hända!) Känslan blev att laget verkligen ville och försökte få till det. Man har sett mycket värre exempel på hemmamatcher där inspirationen gått i stå och allt blir sidledsbollande fram till en framåtpastej in i ingenmansland. Men i år har Gnaget helt enkelt mött övermäktigt motstånd. Och att Kevin Walker skulle bli en baneman förstod man ju redan i vintras, när övergången blev klar.
Dysterkvisten inom oss kan ju därtill, detta år då retro och nostalgi hamnar naturligt i tankarna, reflektera kring ”av som kunde blivit” och senare stängda dörrar, och melankoliskt åse motståndarlag där Wilton Figueiredo, Stefan Ishizaki, Walid Atta och just Walker går mot nya vårar. Stahre och Norling står väl fortfarande respektive och stampar närmare dörren märkt ”fiasko” än den märkt ”succé”, men kommer nog klara det ok, vad än man önskar i sammanhanget.
Men det finns mer i nuet att glädjas åt. Alexander Milosevics monstermål mot Sundsvall har jag inte sett maken till sen jag läste Benny Guldfot i Buster på 70-talet. Det är inte bara själva bollbanan. Det är faktumet att bestämma sig för att satsa på skott när man tar emot passningen i mittcirkeln som är det makalösa, förstås i kombination med att han faktiskt lyckades. I Youtube-generationens era kan detta säkert också beräknas och värderas i rena försäljningsmiljoner.
Och marginalerna har väl egentligen varit både med och emot. Göteborgs sena kvittering är naturligtvis ett jobbigt exempel, men Kalmarmatchens avslutning väger väl upp rätt bra? Ett antal träträffar gör också att poängen på hemmaplan kunde flugit sin kos fullständigt. I Södertälje hade matchen av samma skäl kunnat bli målrikare åt bägge hållen. Och totalt sett har väl domarinsatserna varit mer med oss än emot, de spektakulära missarna har denna period drabbat andra.
Trots mycket klagolåt hittills i texten, betänk detta: den 19 september i fjol spelades senaste derbyt på Råsunda, tyvärr ett 0-1 debacle. Det är faktiskt också senast AIK förlorade i Allsvenskan, nästan 7,5 månader sedan! En sådan svit (förvisso bruttotid, med en vintersäsong i mitten) har nog inte setts sedan guld-och CL-eran i förra årtusendets slutskede. Men kanske ännu intressantare: när AIK släppte in det där målet i 20:e minuten i höstas, var det också senast som vårt lag överhuvudtaget hamnade i underläge i en match i serien!
Detta ger att AIK har byggt, och håller på att vidareutveckla, en enorm grundstabilitet i Andreas Alms regi. Quad erat demonstrandum! Tråkigt? Inte nödvändigtvis! I nuläget ja, men det finns inga naturlagar som säger att en grundlig defensiv i sig gör avkall på ett offensivt tänk. Förmågorna sätts inte i kommunicerande kärl. Hur bra man än blir på att försvara sig, finns det naturligtvis inget självändamål att ge bort bollen till motståndarna för att visa upp sina kvaliteter. Detta syns mig förnuftigare än lag med självbilden att vara Lilla Barcelona, i denna lingonliga…
Offensiva kvaliteter är dock mer efemära. Självförtroendet en färskvara. Kvalitetsspelare mer påpassade, därför dyrare, därför mer proffsflyktiga. Men vårt nya anfallsankare Celso Borges är väl nu placerad i det yttre gränslandet till succé. Än mer spännande, sett ur ett överraskande perspektiv, blir att se Robin Quaisons förvaltande av fortsatta förtroenden. Av truppens etablerade spelare med fokus framåt får väl Martin Mutumba sägas vara den som levererat på nivå närmast förväntningarna. Så har han också Nisse Johansson bakom sig, som också startat säsongen med bravur.
Vi lufsar med i toppen. Vårspel handlar alltid om att skörda poäng, och så frön till mer potentiell grannlåt senare. Kanske är de relativa bekymmer vi ändå tycks bära i AIK-kollektivet mest ett resultat av den omvända världen som uppstår när man till nöds kryssar varje gång hemma, men plockar fullt utsocknes. Vi tycks ha olika syn på detta, en spelare som Helgi Daníelsson får diametralt olika omdömen i matcherna från olika supporterhåll. Liknande gäller Viktor Lundberg. Och hade AIK t ex spöat Sundsvall, men kryssat i Kalmar eller Gävle, så hade nog den lilla rockaden gjort att betydligt fler känt igen logiken i säsongens upptakt.
Nu har AIK sina tolv poäng, vilket historiskt sett är mer än godkänt, jämfört med alla tidigare Råsunda-år. Men aprils lynnighet är för evigt över på Råsundas gräs. Sköna maj, välkommen! Du inleder med en chockstart i spelschemat. Så får vi se hur dessa grannlaga uppgifter ses i tillbakablickarnas ljus, om en månad.
Text: Stefan Livstedt
***
Stefan Livstedt skrev krönikor efter AIK:s fotbollsmatcher under sju säsonger. Dessa har nu sammanställts i en bok med titeln Hela vägen svart & gul – en resa i tiden 2003 - 2LAX9. Klicka på bokannonsen i texten och köp den i webbshopen eller direkt över disk i AIK Shop.
***
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.