I backspegeln: Gnaget on Tour – Del 1.

Nordamerika, 1951 & -57

Från mitten av 1800-talet fram till tidigt 1920-tal emigrerade ungefär 1,5 miljoner svenskar till Nordamerika. Så våren 1951, när nyheten började spridas om att AIK Fotboll skulle gästspela på kontinenten, blev uppmärksamheten stor i den svensk-amerikanska gemenskapen.

”Första skandinaviska fotbollslaget som någonsin gästat amerikanska västkusten kommer att ge extra glans åt midsommarfirandet 1951”, skriver den svenskspråkiga tidningen Vestkusten, med säte i San Fransisco, den 10 maj samma år.

I artikeln beskrivs hur AIK accepterat en inbjudan om att spela en match mot ett lokalt kombinationslag i samband med den årliga midsommarfesten i Vasa Park, Seattle.

”Tiden blir troligtvis kl. 7 på kvällen, och med nu gällande sommartid torde man inte behöva anlita elektrisk belysning”, rapporteras det vidare samtidigt som det spekuleras i att storpublik kommer att dyka upp.

”Ett är säkert: De som kommer för att se AIK representera svensk fotboll, kommer att få se fotboll av en klass som sällan eller aldrig skådats i dessa trakter”.

Turnén inleddes dock på USA:s östra sida. En månad efter att den första nyheten publicerats skriver Vestkusten en ny artikel på temat. På en bild kan man se AIK-laget med Börje Leander i spetsen vinkandes kliva av ett flygplan.

”Med Scandinavian Airlines anlände i tisdags fotbollslaget AIK från Stockholm efter en mycket angenäm flygresa over Atlanten. Laget synes här på väg ner till amerikansk mark, som ingen av lagets medlemmar tidigare beträtt”.

Kanske satt flygresan i benen, för det blev förlust med 1–2 på turnéns första match. Men snabbt hittade AIK-laget formen och match nummer två, mot ett All Star-lag i New York, vanns med klara 4–0 – och därefter fortsatte segertåget: I Detroit, Vancouver, Seattle, Chicago och Rockford samt i kanadensiska Hamilton och Montreal. Midsommarmatchen i Seattle? Den vann AIK med 12–2.

Sex år senare, vintern 1957, gjorde AIK om Amerikaturnén, men startade den här gången längre söderut – närmare bestämt i Brasilien där man hann med att spela ett par matcher. Bland annat noteras en knapp 1–2-förlust mot storklubben Santos FC, där en 16-årig talang vid namn Edison Arantes do Nascimento dribblade runt i anfallet. Lite drygt ett år senare vann ”Pelé” VM-guld på svensk mark.

Men kvar på den amerikanska kontinenten och vintern -57, har AIK nu rört sig norrut och uppståndelsen är åter stor bland svenskättlingarna.

”Ett av Sveriges förnämsta om inte det allra förnämsta fotbollslag, A.I.K. från Stockholm gör San Francisco den äran på söndag”, rapporterar Vestkusten som passar på att ge sina läsare en historisk beskrivning av det gästande laget och vad som senare skulle komma att kallas Gnaget on Tour.

”På grund av sina färger på fotbollsdräkten, vita byxor och svart tröja med gul krage, men även därför att de mestadels vinner, har A.I.K. fått smeknamnet “de guldkantade”. Laget har också spelat mycket utomlands. I nästan varenda land i Europa, så väl som i Indien, Japan, Främre Orienten, Canada och Sydamerika”.

I San Fransisco fick 5 000 åskådare på Balboa Stadion ”som satt eller stod – där finns bara 3 500 sittplatser” se AIK besegra San Fransisco All Stars med 4–3. Leif Skiöld, Ingvar ”Tjotta” Olsson, Bengt Anlert och Lars Edin hette de svartgula målskyttarna för dagen.

Efter matchen anordnades stort kalas i ”Svenska hallen” i AIK:s ära.

”Långborden var smakfullt dekorerade av mrs Esther Erikson. De skandinaviska flaggorna prydde läktaren och gav ytterligare intryck av fest. Närmare 250 talet personer hade hörsammat kallelsen och närvarande. Patriotiska Förbundet hade sänt den goda tårtan, där en hälsning till AIK hade skrivits i socker”, beskriver Vestkusten.

Kvällen slutade i att AIK:s målkung och – som tidningen beskrev honom – grammofonsångaren “Tjotta” Olsson underhöll sällskapet med sång.

• • •

Fjärran Östern, 1965

Med på resan 1957 fanns Henry ”Garvis” Carlsson, som precis hade avslutat en bejublad spelarkarriär för att istället sadla om till tränaryrket. Hans son Björn ”Lill-Garvis” Carlsson skulle följa i faderns fotspår på flera sätt genom sin AIK-karriär, inte minst när det gällde att resa jorden runt och representera de svartgula färgerna.

Moldavien, dit AIK begav sig tidigare i somras för matchen mot FC Sheriff i Europa League-kvalet, blev land nummer 38 i raden som klubben har spelat tävlingsmatch i. Europacupdebuten skedde i Bryssel hösten 1965 i den av Uefa då arrangerade Inter-Cities Fairs Cup, även känd som Mässcupen. AIK inledde med att besegra belgiska Royal Daring CB med totalt 3–1, men i nästa runda blev schweiziska FC Servette för svåra och lyckades vända dubbelmötet i hemmareturen och ta sig vidare i turneringen.

Men ”Lill-Garvis”, som blev AIK:s första målskytt i europeiskt tävlingssammanhang när han satte 1–1-målet i Bryssel, hade imponerat så pass mycket både mot Royal Daring och Servette att schweizarna försökte värva loss honom på stående fot. Med det erbjudandet att fundera över fortsatte dock ”Lill-Garvis” sitt äventyr med AIK. För den här resan hade bara börjat.

– Vi flög ner till Teheran, alltså nuvarande Iran. Men det här var ju innan revolutionen. Där stannade vi hur som helst i tre, fyra dagar och spelade två matcher, minns Björn Carlsson.

Och minnesvärt, det skulle det bli för ”Lill-Garvis”. Eller vad sägs om att inför 25 000 åskådare göra samtliga fyra AIK-mål i segern över Irans inofficiella A-landslag, trots att han matchen igenom hade bevakning i form av ”två så kallade överrockar”, enligt ett referat i Expressen. I samma artikel, som fick rubriken ”Lill-Garvis kung i Orienten”, berättar lagkamraten Bengt Westerberg om uppvisningen:

– Det märkliga är väl inte att Björn gör succé på de här breddgraderna, nej, det sensationella är att AIK lyckas med vad lag som Inter, Dynamo och ett reutinerat turnélag som Malmö FF tidigare kapitalt misslyckats med, nämligen att vinna en match här nere.

Från Teheran flög AIK vidare österut, först till Singapore och därefter vidare till Malaysia för match mot respektive landslag. En som var med på resan var Roland Grip, i dag en stor spelare i AIK:s historia. Innan Asienturnén 1965 var det dock inte många som trodde på den utvecklingen.

– Han värvades ju till AIK från Östersund runt -63, som vänsteryttern eller kedjespelare. Men han lyckades inte så väl där som man hade hoppats på, utan han hade väl mer eller mindre tänkt lägga ner fotbollen 1964, -65. Men sedan tyckte man väl från AIK:s sida att ”Roland, han ska få följa med på Mellan Östern-resan i alla fall”, berättar ”Lill-Garvis”.

Slumpen skulle dock göra att Roland Grips avskedsturné istället blev början på en pånyttfödelse.

– Skador i laget, bland annat under tiden i Teheran, gör att han får hoppa in och spela vänsterback – och där gör han en jättematch! Så under resans gång blir han ordinarie i AIK:s A-lag och gör därefter en sisådär 50 landskamper. Och han var så här nära på att sluta!, fortsätter ”Lill-Garvis” och måttar med tummen och pekfingret.

Nästa stopp på turnén 1965: Hong-Kong.

– Där fick vi ett jäkligt pampigt mottagande, berättar ”Lill-Garvis” Carlsson och visar upp ett urklipp ur tidningen Hong-Kong Times med bilder på honom själv och ett par lagkamrater bredvid en artikel skriven med kinesiska tecken. Dessutom fanns TV på plats för att bevaka AIK:s ankomst.

Även kring matcherna var intresset rejält. 10 000 åskådare såg AIK besegra Hong-Kong med 5–2. ”Lill-Garvis”, vars form från Iran var konserverad, säkrade segern med ett äkta hattrick i den andra halvleken. Även Australiens landslag, som fanns på plats, besegrades.

– Dessutom hann vi med ett besök i Macau, en portugisisk besittning som låg en båtresa några timmar från Hongkong. Macau upplevde många av oss som en stor jäkla spelhåla – casinon och grejer överallt. Vi var inne och tittade, men spelade ingenting själva.

Efter Hong-Kong flög AIK vidare till Japan och Tokyo där turnén avslutades. På väg hem mot Stockholm hann dock laget med ett kort stopp i Anchoridge, Alaska, nära nordpolen.

– Där kom man i kortärmad skjorta när det var 10-15 minusgrader kallt. Så det var lite kontraster mot vad man hade vant sig vid, skrattar Björn ”Lill-Garvis” Carlsson.

De långa turnéerna kors och tvärs längs världskartan håller han alltjämt som några av sina bästa AIK-minnen.

– På den tiden var det uppehåll från november och så startade man upp igen i januari. Och då hade man käkat upp sig som en julgris, så det blev hårdträning januari till mars och sedan träningsläger mars till april innan serien drog igång.

På våren höll man sig dock inom Europas gränser.

– Ofta östsidan: Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien. Det var ganska billigt att resa i de länderna och få bra matchning. Man kunde till och med åka tåg ner till Berlin och därifrån vidare. Till Prag var vi mycket på träningsläger. Folk var ofta väldigt glada när vi kom.

Att dagens AIK-turnéer inte innehåller lika många afrikanska safarin, amerikanska sång-och-dansnummer eller asiatiska hasardklubbar är naturligt, resonerar Björn ”Lill-Garvis” Carlsson.

– Det är så klart svårt för laget att göra sånt där i dag när man reser. Det är tätt mellan matcherna och man tränar på ett annat sätt. Men det är lite synd, för det var väldiga upplevelser.

• • •

Turnén fortsätter i kväll med stormatch på hemmaplan när AIK ska försöka vända underläge 0-2 mot skotska Celtic. Stöd AIK på plats i jakten på Europa Leagues gruppspel – säkra din plats via länken här nedan.