Krönika: Den störste av dem alla | AIK Fotboll

Det dröjde lång tid innan jag fick möjligheten att träffa Lennart Johansson. Det var först under de sista sju-åtta åren som vi blev bekanta med varandra. Mitt första riktiga minne av honom var då vi i september 2012 gick på flygplatsen i Neapel efter att AIK precis anlänt till Italien för den första matchen i gruppspelet av Uefa Europa League. Det kändes stort att för några minuter konversera med den store legendaren. Jag kände även varje gång som jag därefter träffade honom att han på ett fint sätt respekterade mig för mitt stora intresse vad gäller tidigare AIK-spelare och en svunnen tid som inte finns längre. Jag minns att han berättade om sin första tid på läktarna för att se AIK och när han nämnde namn som Börje Leander, Gustav Sjöberg och Harry Nilsson fick det mig nästan att känna att jag själv var på plats när det begav sig.

Jag sade vid något tillfälle att jag tyckte att vi skulle sätta oss på allvar och prata gamla AIK-tider. ”Låt oss göra det” svarade han. Det blev dock aldrig av och nu är de fina minnena för alltid borta. När jag under min semester tänker tillbaka på Lennart Johansson så slås jag först och främst av vilken ledare som han var och med vilken enorm respekt som han bemöttes. När han pratade lyssnade alla på varje ord, men han lyssnade även på alla ord som andra personer sade. En ledares allra finaste adelsmärke.

Den 22 juli 2015 flög AIK ner till Gyumri i Armenien för returmötet i den andra kvalomgången till gruppspelet i Uefa Europa League. För motståndet stod FC Shirak och det var klar fördel för AIK efter 2-0 i det första mötet efter två mål av Henok Goitom. Det första mötet mellan AIK och FC Shirak på Tele2 Arena i Stockholm var en mycket märklig match, kanske den märkligaste som AIK spelat. Mellan den 68:e och den 85:e matchminuten tilldelades den armeniska klubben hela tre stycken röda kort. Stämningen var en aning upprörd efter slutsignalen och det blev inte bättre av ett uppmärksammat handduksbråk(!) som skulle leda till ett varmt mottagande i Armenien veckan därpå för AIK-delegationen.

När det chartrade AIK-planet landat i Gyumri i den västra delen av Armenien fick truppen vänta i ett rum innan det var dags att gå ut från flygplatsen. När det väl gläntades på dörren var det ett jäkla liv ute i ankomsthallen där hemmasupportrar stod på båda sidor om oss och skrek och buade då vi gick mot den väntande bussen. Jag var en av de första som tog mig igenom hallen och då jag var på väg att kliva ut genom ytterdörren så förbyttes buandet till applåder under ca 20 sekunder. Vad hände? Hemmasupportrarna såg att Lennart Johansson kom i sin rullstol och visade direkt sin respekt för en av de största genom tiderna. Där och då insåg nog inte bara jag vilken betydelse som Lennart Johansson verkligen hade, för små och stora länder, för små och stora fotbollsklubbar.

Ett annat stort och fint minne som jag har av den store mannen är givetvis från Guldfågeln Arena i Kalmar den 11 november 2018. Under stora delar av året hade pratet gått om att ”Lennart ska hem”, en uppmaning och en vädjan om att Lennart Johanssons pokal återigen skulle hem dit den hör hemma, hos AIK Fotboll. När slutsignalen ljöd den där hösteftermiddagen och AIK för tolfte gången genom tiderna blivit svenska mästare i fotboll så reste jag mig från min plats på pressläktaren och begav mig ner till spelargången för att serva media med efterfrågade intervjuer. Ledare och spelare befann sig fortfarande ute på fotbollsplanen, några meter från spelargången, i vad som kan beskrivas som ett kontrollerat glädjekaos.

Inne i spelargången satt Lennart Johansson i en rullstol och väntade på spelarna. Jag gick fram och fick några fina sekunder med honom. Jag glömmer aldrig att mina första ord till honom var ”du kom hem till slut”. Glädjen lös i ögonen på honom och han svarade med en något tagen röst ”ja, jag gjorde det”.

AIK hade ett chartrat plan som väntade på Kalmar flygplats och som skulle ta truppen, medarbetare och en mängd samarbetspartners hem till Stockholm under kvällen och längst fram i kabinen satt Lennart Johansson. Halvvägs hem tog klubbens hedersordförande till orda i högtalarsystemet. Det gick att ta på tystnaden då ett guldrusigt, fullsatt, firande AIK-plan lyssnade på Lennart Johanssons värmande ord med hans myndiga stämma. Efter någon minut tackade han för att han fått nöjet att vara med på resan och önskade alla en fortsatt trevlig guldnatt då han som nybliven 89-åring inte riktigt hade orken för en guldnatt. Då planet landade på Arlanda kom en bil och hämtade honom för vidare färd hem.

Den sista gången som jag träffade honom var inför en av vårens hemmamatcher på Friends Arena. Jag passerade familjerummet och såg en välbekant siluett där inne i mörkret och gick in och hälsade. Hade jag då vetat vad som skulle ske några veckor senare så hade jag inte bara skakat hans hand utan även kramat om honom – länge. Du är den störste AIK:aren genom alla tider Lennart, tack för allt.

***

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.