Leif Karlsson, född den 29 mars 1952 i småländska Emmaboda, flyttade till Solna som ettåring och började som tolvåring i AIK:s ungdomslag där han som utespelare bland annat var med om att vinna S:t Erikscupen 1966 efter 2–1 mot Djurgårdens IF i finalen på Stadion i Stockholm. Leif Karlsson spelade vänsterinner i laget och svarade även för det avgörande målet i finalen. 1968 vann AIK S:t Erikscupen igen, denna gång med Leif Karlsson mellan stolparna och det var också som målvakt som han skulle bli känd då han gick hela vägen från AIK:s olika pojklag via juniorlaget ända upp till A-laget.

Tävlingsdebuten skedde i Allsvenskan, hemma mot Örebro SK (1–1) inför 3 825 åskådare på Råsunda fotbollstadion i Solna den 3 september 1972 där han bland annat räddade en straffspark. Leif fick möjligheten att debutera som 20-åring då ordinarie förstemålvakten Ronny Gustavsson var skadad. 1975 var Ronny Gustavsson skadad under stora delar av året och Leif Karlsson stod i mål i 15 allsvenska matcher. 1976 tog han över som förstemålvakt i AIK och stod bland annat i mål i båda finalmatcherna mot Landskrona BoIS då AIK vann Svenska cupen för tredje gången genom tiderna efter 1–1 borta och 3–0 hemma i returen. Både 1977 och 1979 präglades av skador (armbåge, tumme och knä) och han missade avslutningen av Allsvenskan 1979 då AIK åkte ur landets högsta serie. Leif avslutade sin aktiva karriär 1980 med att föra upp AIK från Division II Norra till Allsvenskan efter ett års frånvaro. 1975 spelade han även en U23-landskamp för Sverige mot Finland (3–2).

Leif Karlsson spelade sammanlagt 126 tävlingsmatcher för AIK och efter sin aktiva karriär var han målvaktstränare i klubben i 18 år med två SM-guld (1992 och 1998) på meritlistan. Några av målvakterna som han tränade i AIK var de tre landslagsmålvakterna Bernt Ljung (1981-87 och 1991-92), Magnus Hedman (1990-97) och Mattias Asper (1998). Sedan 1997 har Leif arbetat som sportchef för AIK:s ungdomsfotboll och varit högst delaktig i startandet av AIK Fotbolls framgångsrika akademiverksamhet.