För en dryg månad sedan meddelade regeringen att idrotten får ytterligare en miljard kronor i stöd för att hantera coronapandemins effekter. Ett välkommet besked för oss idrottsföreningar. Utifrån dagens restriktioner – som i praktiken innebär ett förbud för oss att ta in publik – och den stagnation krisen medfört på sponsormarknaden, kämpar vi med i stort sett uteblivna intäkter.

I fredags kom ett uppföljande och taktlöst besked från kultur- och demokratiminister Amanda Lind. Att föreningar som tidigare under året investerat i sin spelartrupp kan förvänta sig minskat eller helt uteblivet stöd. Detta hejades på av Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson som menade att regeringens stöd ska användas till de som vårdat sin ekonomi, med det underliggande budskapet att vi som investerat under krisen varit vårdslösa med våra pengar. Något som nu bekräftats, i ett uttalande där Eriksson än en gång säger att pengarna inte ska användas för spelaraffärer utan för överlevnad.

Utspelet tyder på en djup okunskap om hur vi i idrottens elitföreningar – de största föreningarna i landets enskilt största folkrörelse – bedriver vår verksamhet. Spelaraffärer är nämligen nödvändiga för vår överlevnad. Det är ett av våra största affärsområden och utan dem hade vi inte överlevt. Att Riksidrottsförbundets ordförande och den minister som är satt att främja våra intressen inte känner till detta gör mig ledsen och bestört.

Svenska elitfotbollsföreningar har tre huvudsakliga intäktskällor att bygga och utveckla sin verksamhet utifrån: Publik, sponsorintäkter och spelarförsäljningar. I och med pandemin har två av dem, publik och sponsring, försvunnit helt eller delvis. Nu tycks Riksidrottsförbundet och regeringen ta sikte på oss som försöker investera i vårt enda återstående intäktsben.

Utveckling och förädling av talang är en integrerad del av många fotbollsföreningars verksamhet. Särskilt bland oss elitklubbar. Allsvenskan exporterar årligen spelare för 350 miljoner kronor. Det är alltså en stor och viktig del av vår affärsmodell. En affärsmodell som bygger och utvecklar den liga som enligt revisionsbyrån EY bidrar med 775 miljoner kronor årligen till statskassan.

Ministern och ordföranden ger uttryck för den vanliga missuppfattningen att köp av spelarkontrakt skulle vara någon form av lyxkonsumtion, snarare än affärsmässiga investeringar. Något som helt enkelt inte stämmer. I alla fall inte för svenska föreningar som kämpar för att hålla oss konkurrenskraftiga i en europeisk kontext. Handel med spelarkontrakt bygger, likt vilken affärsmässigt investering som helst, på ekonomiska överväganden och den egna förmågan att förädla sin investering. Precis som det är en förutsättning för Volvos överlevnad att fortsätta investera i maskiner eller insatsmaterial, behöver en ansvarsfull elitklubb investera smart i spelarkontrakt.

Vi i AIK Fotboll gick in i året med en mycket god ekonomi. En kassa om ca 46 miljoner kr som vi under lång tid har byggt upp genom bland annat intäkter från spelarförsäljningar. Som exempel kan landslagsmittfältaren Kristoffer Olsson nämnas: Ett spelarkontrakt som var en stor investering för oss. En investering vi valde att göra i förhoppning om att förädla och sälja med vinst, vilket vi lyckades med. Vinsten affären resulterade i har vi använt till att bygga buffert samt till nya investeringar. Vi har till exempel skrivit nya spelarkontrakt på både herr och damsidan, rekryterat en sportchef till vårt damlag och anställt personal för att förbättra besöksupplevelsen på våra hemmamatcher.

I år har vi i AIK Fotboll, liksom övriga elitföreningar, tvingats dra ner kraftigt på våra kostnader. Samtliga spelare och övrig personal har minskat sina löner, vi har pausat utvecklingsprojekt och minskat vår bemanning. Dessa åtgärder har varit väldigt tuffa för hela organisationen, från spelare och ledare till tjänstemän och styrelse. Trots detta ser stora delar av vår kassa, till stor del uppbyggd av spelarförsäljningar, ut att ha gått åt när det blir dags att summera detta “skitår”.

Att idrottens främsta företrädare då meddelar att stödet inte får användas till den idag enda intäktsbringande delen av verksamheten gör mig bedrövad. Riksidrottsförbundet och Björn Eriksson har tidigare visat bristande förståelse för idrottens elitverksamhet och dennas betydelse för hela idrottssverige, något jag sett med egna ögon i mina tidigare roller som ordförande för Korpen i Östergötland och Generalsekreterare för svenska Ishockeyförbundet. Denna oförståelse visade Eriksson bland annat arbetet med den så kallade villkorstrappan och den jävsproblematik han där försatt sig själv i, som företrädare för andra intressen än idrottens. Att Riksidrottsförbundet mot bakgrund av detta nu kommit överens med Amanda Lind att de ska bedöma vilka investeringar som är rimliga för att rädda våra elitföreningar gör mig orolig.

Antingen förstår inte Amanda Lind och Björn Eriksson vår verksamhet. Eller så väljer de att inte förstå i syfte att vinna kortsiktiga politiska poänger. Oavsett vilket är det mycket ledsamt att idrottsrörelsens främsta företrädare inte visar större förståelse när vi befinner oss i vår djupaste kris någonsin.

Jag är beredd att ta bladet från munnen och säga att jag anser Björn Eriksson är olämplig som Riksidrottsförbundets ordförande. Det har under hans ordförandeskap blivit tydligt att han inte har tillräcklig förståelse eller vilja att företräda de största föreningarnas intressen, något som drabbar idrottsrörelsen i stort. Krisen har även  blottlagt en otillräcklig arbetsfördelning inom regeringen. För att ställa detta tillrätta bör statsminister Stefan Löfven utse en idrotts- och föreningsminister som kan avlasta Amanda Lind och har tid att sätta sig in i idrottspolitiska sakfrågor. Idrotten är Sveriges största och viktigaste folkrörelse. Den förtjänar att tas på allvar.

Robert Falck

Ordförande, AIK Fotboll.

Texten är från ett debattinlägg på DN Debatt 2020-10-08 som ni kan läsea här.