Damlaget 50 år: De första åren...

2020.05.09, kl 13:00
Söndagen den 10 maj 2020 är det exakt 50 år sedan som AIK Fotbolls damlag spelade sin första match. Hur började verksamheten och hur såg de första åren ut? Vi tittar tillbaka på starten och hur AIK hösten 1992 tog sig upp till Damallsvenskan.

Även om kvinnor hade spelat fotboll tidigare var det först i slutet av 1960-talet som damfotboll etablerades på allvar i Sverige – och i världen. Öxabäcks IF, som startade sin verksamhet 1966, var pionjärer inom svensk damfotboll och vann också det första svenska mästerskapet 1973. AIK hade länge, med få undantag, varit en klubb för män.  Det hade på 1950-talet funnits några kvinnliga badmintonspelare och konståkare men det var först på 1960-talet som kvinnor i allmänhet fick bli medlemmar i klubben.

År 1970 startade AIK sin fotbollsverksamhet för kvinnor. Det var Monica Norell, senare Lyfors, som tog kontakt med AIK och Rune Bjerkesjö blev sektionens förste ordförande. Den 10 maj samma år spelades den första matchen, mot Ronna SK i Södertälje, AIK-vinst med 2–0. Redan samma år deltog AIK i Stockholmsseriens klass 2 där man kom tvåa efter Jakobsbergs Goif, som 1977 skulle bli svenska mästarinnor. Den gamle storspelaren Lennart Askinger blev lagets första tränare och träningarna hölls i början på Råstahems IP, en senare nedlagd idrottsplats inte långt ifrån den plats där den nya nationalarenan stod klar 2012. Så småningom blev Ulriksdals IP lagets hemmaplan och träningsarena och på 1980-talet flyttades hemmaplanen till Skytteholms IP som alltsedan dess varit AIK:s hemvist, med undantag för något år i slutet av 1980-talet då man höll till på Hagalunds IP. Några enstaka matcher har också spelats på Råsunda fotbollstadion och plastgräset på Råsunda IP.

År 1971 hade AIK ett A-lag, ett B-lag och ett flicklag i S:t Erikscupen. Tre spelare, Ulla Wahlström, Ann-Catrine Löfstedt och Gunilla Karlsson (senare Pajkull) togs ut till en inofficiell landskamp mot Danmark i Köpenhamn. AIK hade ett mycket bra lag och förlorade under de tre första åren en enda seriematch, mot Jakobsberg 1970. Det berodde mycket på den nya tränaren Ulf Lyfors, som senare blev svensk förbundskapten. Hans träningar låg bakom att laget 1972 var ett av landets absolut bästa och även om man inte vann Stockholms DM, så besegrades alla Stockholms toppkonkurrenter i det lokala seriespelet. Men då SM 1973–77 avgjordes som en cupturnering mellan alla distriktsmästare, och även tvåan i de stora distrikten, fick AIK inte vara med. AIK:s bästa DM-placering under 1970-talet var fyra semifinalplatser, 1974 (0–4 mot Jakobsberg), 1975 (0–4 mot Hammarby), 1976 (0–1 mot Jakobsberg) och 1978 (0–1 mot Göta i Victoria cup som då hade ersatt DM).

I mitten av 1970-talet startade ett riksomfattande seriesystem och från 1978 var det seriesegrarna i de olika division 1-serierna som möttes i ett avgörande SM-slutspel. Seriepyramiden smalnade sedan av så att det 1981 blev fem division 1-serier, 1982 fyra stycken för att 1983 bli två, en norra och en södra. AIK pendlade under dessa år mellan den högsta och den näst högsta serien. Avancemang till den högsta serien blev det 1971, 1975, 1978 och 1980. Degradering ur den högsta serien blev det 1974 (bara de två främsta lagen kvalificerade sig för den nya högsta serien), 1976 och 1979.

Damfotbollen hade svårt att slå igenom på allvar. Visserligen ökade antalet flickor och kvinnor som spelade markant, men publiksiffrorna i de högre divisionerna höll sig länge kring eller under hundratalet åskådare, ofta släkt och vänner till spelarna. Ett riktigt lågvattenmärke i behandlingen av AIK:s damer inträffade den 28 augusti 1977. AIK jagade då serieledande Sätra SK i division 2 östra Svealand (seriesegraren gick upp i division 1, den högsta serien) och skulle möta Enköpings IS. Matchen spelades på Råsunda fotbollstadion som förmatch till det allsvenska herrmötet mellan AIK och BK Derby. Men när avsparken skulle ske kl 16:10 var planen inte färdigkritad och matchen blev en kvart försenad. Det innebar att matchen inte var färdigspelad när herrlagen skulle inleda sin uppvärmning 30 minuter före den matchens avspark. Då, med AIK i ledning med 2–0, blåstes dammatchen av och fick spelas om vid ett senare tillfälle. Kommentarerna från spelare och ledare var förstås inte nådiga. AIK:s Johanna Sundin sade till Aftonbladet att ”i AIK hör man ofta hur gubbarna klappar sig för bröstet och skryter om att vi nästa säsong ska vara i Allsvenskan i fem olika idrotter. Den femte skulle vara fotbollsallsvenskan för damer. Men gubbarna bryr sig tydligen inte alls om hur vi ska bära oss åt för att komma dit. Med lite god vilja hade gubbarna i styrelsen kunnat se till att vi fått spela färdigt den här matchen. Det handlar bara om lite bättre planering.” AIK förlorade sedan omspelsmatchen med 0–1 och tappade därmed tätkänningen i serien. Man förlorade ytterligare två matcher och missade avancemanget till den högsta serien med tre poäng. Mycket talar för att AIK, om man fått spela hem segern mot Enköping, med ett bättre utgångsläge och motivation, mycket väl hade kunnat vinna serien. Nu fick man vänta till året efter, 1978, innan avancemanget blev verklighet.

Några förgrundsspelare under den andra halvan av 1970-talet var Marie Carlström, Marie Löfqvist och Mia Kåberg som hade kommit som 19-åring till AIK 1978. Mia etablerade sig direkt som en av de tongivande spelarna i laget och blev 1981 den första AIK:are som deltog i en officiell landskamp. Tre år senare var hon med i det svenska landslag som blev Europamästare efter finalseger mot England. Några år efter Mia kom Marie Nyberg till klubben och Mia och Marie var kanske de främsta orsakerna till att AIK under 1981–87 hela tiden spelade i den högsta serien. Detta trots att det egentligen aldrig var någon helhjärtad satsning. Verksamheten bedrevs helt på ideell basis, träningen sköttes på kvällar och helger. Kontinuiteten blev på så sätt lidande. Flera lovande spelare lämnade AIK redan efter något år för att spela i mer hårdsatsande klubbar. Det var också dyrt att spela i division 1 norra, som AIK gjorde från 1983, med långa bortaresor samtidigt som den sportsliga standarden upplevdes som bättre än den i den södra gruppen.

År 1980 vann AIK division 2 östra Svealand utan att tappa en enda poäng. Året efter, 1981, kom AIK trea i den östra division 1-gruppen. 1982, när fyra division 1-serier skulle bli två, kunde AIK efter två kvalsegrar, först mot IFK Västerås och sedan mot Ope IF, kvalificera sig för den nya division 1 norra. Där dansade AIK på den berömda nedflyttningslinan både 1985 och 1986. Det senare året gjorde man ett verkligt ”Houdini-trick”. Från den allra första halvleken i den första matchen, mot Hammarby IF, låg AIK på nedflyttningsplats. Med två omgångar kvar hade AIK bara samlat ihop fem poäng och hade tre poäng upp till Sidensjö IK på rätt sida nedflyttningsstrecket. Med en halvlek kvar av hela säsongen var AIK fortfarande under strecket, men i och med att de svartgula fick 2–2 mot fyran Strömsbro IF samtidigt som Sidensjö tappade en 1–0-ledning i paus till förlust så klarade AIK nytt kontrakt. Under hela säsongen hade AIK varit på rätt sida nedflyttningsstrecket i 45 minuter, men det räckte. Ulrika Söderbom, bara 17 år, sköt AIK:s båda mål i avslutningsmatchen och blev den stora matchvinnaren.

År 1987 spetsades seriepyramiden ytterligare och två division 1-serier skulle 1988 bli en allsvenska. AIK satsade på att nå Allsvenskan, bl.a. värvades de finska stjärnorna Tina Lehtola, som då också var en av världens bästa kvinnliga backhoppare, och Teija Tolvanen, men laget blev ändå något av ”den eviga tvåan” med andraplatser i division I norra 1988 och 1991, då efter det Älvsjö AIK som några år senare fullständigt skulle dominera svensk klubblagsfotboll. Det blev ytterligare en andraplats 1992, något som när serien gjorde bokslut innebar en ny hedrande placering, men inget mer. Det hade dock ryktats om att allsvenska Gais skulle lägga ned sin damverksamhet och fyra dagar efter serieavslutningen kom beskedet att så skulle ske. Därmed uppstod en vakant plats i Allsvenskan. Ett kvalspel mellan de två tvåorna i division 1 norra och södra följde. Trots stor AIK-dominans kunde Mariestads Bois vinna den första matchen på Skytteholms IP med matchens enda mål. I returen, på en undermålig reservplan i Mariestad, den ordinarie var helt översnöad, hade AIK samma siffror efter 90 minuter och i förlängningens fjärde minut blev Linda Gren matchvinnare genom att göra det avgörande målet som förde AIK upp till Allsvenskan.

Marie Nyberg beskriver denna match som den absoluta höjdpunkten i hennes 15 åriga AIK-karriär: ”Alla var så fokuserade på matchen. Under resan ned så var det dåligt väder, det snöade för fullt, men ingen kommenterade vädret. Det var bara seger och avancemang till Allsvenskan som gällde”.

Texten är tagen från boken “De första 116 åren – Boken om AIK Fotboll 1897-2012”.

Text: Anders Johrén

Exklusiva partners

Ligapartners

© AIK Fotboll 2020

Sök på AIK Fotboll