Göran Göransson, född den 7 maj 1956 i Stockholm och uppvuxen i Vällingby, kom till AIK som 13-åring från Djurgårdens IF 1970. Han hade börjat i Vällingby AIK men i slutet av 1960-talet åkte Djurgårdens ungdomssektion runt i Stockholms förorter och försökte få hela lag att gå över till klubben. Så gick det för Vällingby AIK:s 56-or. De fick matchtröjor och annan hjälp men laget spelade kvar i Vällingby under Djurgårdens namn. Görans äldre bror spelade dock i AIK och det dröjde inte länge förrän även Göran gick över till AIK.

Göran Göransson prövade på andra sporter men “det var ingen hit att vara avbytare i ishockey i 15 minusgrader”. Så det blev fotboll. I AIK var han med om att vinna S:t Erikscupen, 1972, sedan AIK hade besegrat Högdalens AIS med 5-1 i finalen. “Otroligt stort”, menar Göran när han tänker tillbaka på sin fotbollskarriär. Året efter var han med om att vinna JSM och hösten 1973 fick han spela i AIK:s reservlag. Våren 1974, bara 17 år gammal, kom Göran Göransson med i A-truppen. Han var med på AIK:s träningsläger i Danmark och han fick också spela några matcher i träningsturneringen Thorstens Cup. Den allsvenska debuten skedde 13 april 1974 borta mot Gais när Göran var 17 år, 11 månader och 6 dagar. Sanny Åslund, den annars givne anfallaren, var skadad och Göran fick gå in som forward, högerytter, en ovan plats för honom. Det var, som Göran säger mer än 30 år efter sin allsvenska debut, “riktigt stort att få uppleva Allsvenskan”. Han fick också lära sig att det var andra tag som gällde i Allsvenskan.

– Jag gick in i straffområdet i samband med en AIK-hörna och plötsligt, när hörnan skulle slås, tog Gais Sten Pålsson tag i min arm så att jag inte kunde flytta på mig. Är det så det går till i Allsvenskan, frågade jag men Pålsson bara tittade på mig. Annars sprang jag mest omkring i en ovan position. Men det var skönt att få börja som forward, de fel man gjorde behövde ju inte få så stora konsekvenser som om man hade varit back.

Göran fick spela de 62 första minuterna mot Gais och de 79 första minuterna i nästa match hemma mot Öster. Någon större succé gjorde han inte så förutom två matcher under hösten fick Göran vänta till hösten 1975 för sitt riktiga genombrott på den allsvenska scenen. Göran Göransson fick nödvändig erfarenhet i reservlaget, en bra lärotid enligt honom själv. Han hade också fått ett drygt halvår med den karismatiske tränaren Keith Spurgeon, enligt Göran “den bäste tränaren under alla mina år”. Han var mycket professionell i sin inställning, kanske lite för mycket ibland eftersom AIK-spelarna inte var professionella. Alla hade antingen arbete eller studier vid sidan om fotbollen och man tränade bara 3-4 gånger per vecka.

Göran Göransson fick göra comeback i segermatchen hemma mot Elfsborg, en mycket varm sensommardag på Råsunda. Från den matchen, i augusti 1975, skulle Göran Göransson inte missa en seriematch för AIK på fem år och på nästan tolv år missade han bara sju seriematcher, inklusive kval- och slutspel. Han missade en match på grund av avstängning efter en utvisning och övriga på grund av skada eller sjukdom. Totalt skulle han spela 268 allsvenska matcher för AIK, näst mest i AIK:s allsvenska historia. Bara Gustav Sjöberg är värre med sina 321 allsvenska matcher.

1976 fick AIK Lars-Oskar Nilsson som tränare. Göran kände Lars-Oskar sedan tiden i juniorlandslaget där Lars-Oskar hade varit förbundskapten. Och det var 1976 som Göran slog igenom på allvar. Han räknades då som en av AIK:s tongivande mittfältare och han bidrog i högsta grad till segern i Svenska Cupen. Han gjorde ett mål i den första finalmatchen mot Landskrona (1-1 borta i ösregn) och han medverkade till den slutliga segern på hemmaplan (3-0). Senare under året gjorde han militärtjänst ute i Kungsängen och det gjorde att han ibland hade svårt att komma ifrån till träningar och även matcher. Vid några tillfällen fick tränare Nilsson åka och hämta Göran ute i fält för att han skulle kunna vara med och spela.

Två speciella minnen från 1976 är de båda derbymatcherna mot Djurgården.
– I den första matchen fick jag förtroendet att slå en straff och jag hade bestämt mig för att slå straffen vid ena stolpen men jag ändrade mig när jag sprang fram och slog den istället löst mitt i målet. Men då låg deras målvakt Alkeby redan vid ena stolpen och bollen rullade sakta i mål. Det var mitt första mål i Allsvenskan.
– 5-0 segern på hösten samma år minns man naturligtvis. Dala gjorde tre mål. Det är nog den roligaste matchen jag har spelat.

Två andra matcher detta år finns också fastetsade i Göranssons minne. Mötet med Galatasaray i cupvinnarcupen var sanslöst. AIK förlorade hemmamatchen med 1-2 inför 2330 åskådare varav säkert hälften var turkar. I returmötet i Istanbul möttes AIK av de mest fanatiska supportrar som Göran har träffat på. Redan på flygplatsen möttes laget av två civilpoliser, med pistolerna redo, som skulle bevaka laget dygnet runt. När Galatasaray sedan kom in på planen verkade det som om varje åskådare satte eld på en raket. Och matchen igenom kastades granatäpplen in på planen och mot AIK:s mål. Som tur var var det ett rejält avstånd mellan läktarna och planen så att föremålen aldrig träffade spelarna. AIK gjorde en bra match, 1-1, men det räckte inte för avancemang. I den sista allsvenska matchen, borta mot GIF Sundsvall, bröt Göran underarmen efter att han helt fri blivit fälld innanför straffområdet och kolliderat med målvakten. Straffen sköt Rolf Zetterlund högt över men AIK vann ändå matchen med 2-1 och blev bästa lag från Stockholm i den allsvenska sluttabellen. Göran fick armen provisoriskt gipsad och några dagar senare blev han opererad på Karolinska sjukhuset. Mitt under operationen dök militärpolisen upp. Militären var tydligen inte helt övertygad om att värnpliktige Göransson verkligen hade brutit armen så de åkte dit och kontrollerade det hela. Tur i oturen för Göran att det var sista matchen för året och att han i och med sin skada fick ett par månader kortare militärtjänst. Mest orolig var han för att han skulle missa Nackas Minne, den första turneringen som gick i januari 1977 på Johanneshovs isstadion. Göran hann tillfriskna, AIK vann finalen mot IFK Göteborg med 2-1 sedan Göran gjort ett mål i finalen och blivit hela turneringens skyttekung, delad sådan med Robert Prytz i Malmö FF, på tre mål.

1977 kom Gunnar Nordahl som ny tränare. Han var “en kanonledare, som en pappa för oss allihopa, en mycket speciell person men kanske inte den bästa tränaren”. När laget gjorde en resa till Västindien, stannade de några dagar i New York, och plötsligt när de gick omkring på en gata började någon från ett fönster ropa “Nordahl” och massor av människor rusade ut på gatan och ville träffa Gunnar. De hade kommit in i Little Italy och där fick de beviset på att Gunnar Nordahl var oerhört stor som fotbollsspelare.

1977 tog Göran ytterligare ett kliv framåt i fotbollskarriären. Han var också nära att ta en plats i A-landslaget men Eine Fredriksson blev en för svår konkurrent. Göran tog en plats i en 18-mannatrupp men närmare än så kom han aldrig A-landslaget. Om man inte räknar en landskamp mot Luxemburg 1979 där det plötsligt hade blivit ett återbud i landslaget, strax innan avfärd från Bromma. Förbundskaptenen Georg “Åby” Ericsson ringde då hem till Göran. Som inte var hemma! Nästa man på Åbys telefonlista var Leif Lindén som både var hemma och hade passet redo och fick spela i landskampen. Så kom det sig att Leif Lindén och inte Göran Göransson fick spela en match i A-landslaget.

1979 hände dock andra saker, mer allvarliga för AIK. Nedflyttning från Allsvenskan. Göran berättar, med 25 års perspektiv om vad som egentligen hände:
– Vi hade gjort en fantastiskt bra försäsong, inte förlorat en match. Jag minns att vår tränare, Jens “Lill-Lotta” Lindblom sade till oss inför seriestarten att “hela Europa pratar om oss, vi kan gå hur långt som helst”. Men det började tungt direkt när Allsvenskan startade. Vi fick problem med skador. Båda målvakterna, Leif Karlsson och Ulf Jakobsson försvann. Det var också en del problem med supporterbråk, man tar till sig negativt snack, det blir energiläckage.

– På hösten fick tränaren Lill-Lotta Lindblom gå. Jag var tveeggad, jag gillade honom som person men det fungerade inte på träningarna. Han var på kollisionskurs med spelarna så majoriteten av oss ville ha bort honom.

– Så de främsta anledningarna till att vi åkte ut 1979 var turbulensen kring laget; “tränarbytet” och supporterbråk som orsakade energiläckage. Vi spelade alldeles för många oavgjorda matcher och vi insåg allvaret för sent.

1980 fanns det bara en sak som gällde, att ta sig tillbaka till Allsvenskan. Alla i laget var inställda på det samtidigt som man visste att för alla man mötte så var det årets match att spela mot AIK. Efter en bra inledning, 4-0 och 6-1 på de två första matcherna, gick det sämre och AIK var under sommaren fyra poäng efter ledande Karlstad.

– Det är mycket psykologi. Man tror man är bättre än man är, normalt skulle vi vara bättre än alla andra men det gällde också att spela normalt. Det var mycket mentalt att vi också kunde vända till att börja vinna matcherna. Där blev vi mentalt överlägsna. Vi blev inte bättre som enskilda spelare eller lag, men det mentala gjorde att vi vann. Vi blev mentalt överlägsna.

Göran berättar att det kanske var det allra roligaste året i AIK, “det blir roligt när man vinner många matcher”. 1-0 mot Örebro i oktober var naturligtvis speciellt eftersom AIK då i praktiken blev klart för allsvenskt spel. Göran minns också en dråplig situation från matchen borta mot Degerfors, en match som AIK vann med 1-0. I slutminuterna fick AIK en frispark i bra läge. Göran lade upp bollen och förberedde sig på ett bra avslut. Då springer Jyrki Nieminen fram och skjuter, med en tåfjutt, bollen långt utanför målet. “Det tar tid att hämta bollen”, förklarade Jyrki med sin speciella finlandssvenska dialekt.

1981 kom Rolf Zetterlund som tränare och AIK blev ett stabilt allsvenskt lag, åtminstone 1981. 1982 blev det värre. Målvakten Bernt Ljung blev skadad på försäsongen, något som betydde mycket för laget.
– Bernt var en viktig kugge både defensivt och offensivt. Till exempel när det kom ett inlägg var man säker på att han skulle plocka ned bollen och ställde direkt om till anfall. Utan Bernt var man tvungen att tänka defensivt i första hand.

AIK klarade sig kvar efter stora bekymmer och dramatik i samband med kvalmatcher mot Djurgården. Göran minns den avslutande matchen på Råsunda som “en kul men läskig match, vi hade lika gärna kunnat förlora, på slutet sprang man bara och hoppades att domaren skulle blåsa av matchen”.

Efter säsongen var det nära att Göran blivit proffs – på Teneriffa! Han var på semester på Kanarieön när han via kontakter fick en förfrågan från den spanska klubben. Det handlade om ett lån under vintern men det strandade då klubbarna inte kunde komma överens. Göran erfar att det inte var mycket som skiljde klubbarna åt och att han gärna spelat där under en vinter. Samma år hade Janne Eriksson (inte Janne från Sundsvall) blivit proffs i belgiska Standard Liège men han vantrivdes där och det var diskussion om ett byte mellan honom och Göran. Men det blev inget av med någon proffsaffär så GG stannade i AIK hela sin aktiva elitkarriär.

1983 lyfte AIK mot toppen. Laget vann Allsvenskan men åkte ur SM-slutspelet efter förlust mot IFK Göteborg.
– Vi hade ett säkert spel med balans i laget samtidigt som vi hade spelare som kunde avgöra på egen hand. Ibland satte vi säkerheten lite för mycket i första hand. Vi kunde ha spelat mer, åstadkommit mer om vi släppt lite på säkerheten.

– Själv fick jag ta steget ned från mittfältet till högerbacken. Jag ville egentligen inte det men vår tränare Roffe Z tyckte att vi saknade en högerback. Det kan vara roligt att spela högerback om man har ett bra samarbete med medspelaren framför sig så att man ofta kan gå med i offensiven.

Göran sammanfattar orsakerna till att AIK plötsligt blev så bra:
– Vi fick tillbaka Bernt Ljung i målet. Stabilitet i försvaret borgar för mod i offensiven. Thomas Johansson kom tillbaka till sommaren. Han tillsammans med Jyrki kunde avgöra matcher på egen hand. Det var stolpe in. Det låter som en klycha men framgång föder framgång! Självförtroende är A och O i fotboll, idrott, ja i livet i stort. Du vågar mer med bättre självförtroende, ser möjligheter framför risker.

I SM-slutspelets kvartsfinal möttes AIK och Hammarby. I det första mötet (man spelade bäst av två matcher) gjorde AIK en kanonmatch och vann med 5-2. Göran gjorde 3-1, på ett långskott från över 20 meter. Efter matchen hade Göran högerfoten i ett kylpaket och han kommenterade det med att “både skon och foten höll ju på att brinna upp när jag gjorde målet”. 1983-84 var AIK:s bästa år under Göranssons långa karriär i klubben. Det var också under denna period som han var en viktig kugge i det mycket effektiva försvarsarbete som ibland kallades för “Dalavallen”. På över ett år förlorade AIK inte en enda allsvensk match (från augusti 1983 till augusti 1984) och när AIK väl förlorade, borta mot IFK Göteborg, så var Göran Göransson indisponibel på grund av sjukdom. Senare under 1984 spelade AIK i UEFA-cupen, mot Dundee United, och Göran återupplevde känslorna han hade i Istandbul när AIK mötte Galatasaray 1976. “Det var en helt fanatisk publik, de var inte fler än 11000 men de lät som det mångdubbla”. AIK förlorade också med 3-0 efter att ha vunnit hemmamatchen med 1-0.

1985 vann AIK Svenska Cupen efter en finalmatch som Göran minns väl. AIK vann mot Öster efter straffsparksläggning, där Bernt Ljung tog tre av fem straffar. Göran lade inte själv någon straff trots att han tidigare under sin karriär gjort mål på två allsvenska straffar.
– Jag kände att pressen på mig själv, av mig själv, viljan av att vinna cupen var så stor att jag på grund av det riskerade att missa straffen. Därför överlät jag straffen till någon annan. Skönt att vi vann!

1985 gjorde Göran två av sina mest kvalificerade mål. Det första gjorde han mot ungerska Videoton i den avgörande matchen i Intertotocupen (3-0 till AIK som vann gruppen). Göran fick drömträff på en frispark och skottet gick rakt upp i landslagsmålvaktens Disztls högra kryss – ett riktigt mästerverk. Det andra gjorde han borta mot Kalmar FF, en match som direktsändes i TV och som AIK vann med 5-0. Göran sköt då otagbart 3-0.

1986 blev ett speciellt år för Göran. Han var inriktad på att det skulle bli sista året i AIK. Han hade ett halvtidsjobb på Nike där han jobbade för att öka företagets marknadsandel inom fotboll. Men det krävdes mer än halvtid för det jobbet och Göran var beredd att varva ned efter 1986.
– Det var känslofullt varje gång jag kom till en ny arena och visste att det antagligen skulle vara sista gången jag kom dit. Det var verkligen sista matcherna med gänget.

En sekvens som artikelförfattaren speciellt minns är från segermatchen mot Djurgården i maj 1986. Djurgården hade kvitterat till 2-2 i slutminuterna och med bara sekunder kvar av matchen fick AIK en hörna till skänks av en djurgårdare som från halva plan slog bollen över egen kortlinje. Då sprintade Göran, som den värste Carl Lewis, bort till hörnflaggan där en påpasslig bollpojke redan lagt bollen tillrätta. Han slog hörnan direkt efter bara någon sekunds avvaktan och hörnan letade sig fram till Mats Olausson som i de absolut sista sekunderna av matchen kunde slå in segermålet, 3-2.

AIK gick till SM-final mot Malmö FF och om den match som skulle bli Göran Göranssons sista (2-5 borta mot MFF) skrev Expressen: “30-åringens sista match med det gäng han tillhört i 16 säsonger – nedvarvning nästa – blev ett bittert minne. Ändå är GG den ende i backlinjen som får godkänt.” Det kändes som en epok var slut. Förutom Göransson slutade tränaren Rolf Zetterlund och den som många hoppades skulle bli nästa storstjärna, Lars Zetterlund, flyttade till IFK Göteborg. Mycket riktigt skulle det bli ett par tunga år för AIK.

Men då spelade Göran Göransson i Väsby IK. Väsby gick upp i division 1 under Görans första år i klubben, med Sanny Åslund som tränare, så det blev inte så mycket “nedvarvning”. 1989 möttes Väsby och AIK i Svenska Cupen, en match som Väsby vann med 2-1. Året efter skulle Göran bli assisterande tränare i AIK, bredvid Sanny Åslund, men på träningslägret i Frankrike kom man fram till att Göran nog bäst behövdes som spelare.
– Det var tungt i början, jag var inte riktigt tränad för allsvenskt spel. Allt gick lite fortare än vad jag var van vid sedan tidigare men det var ändå inga stora förändringar. Jag var lite av en ledargestalt, även om jag nu var spelare till 100%, och kunde vara med och hjälpa andra. När man är äldst i laget måste man vara med och se till att alla trivs, man måste ta ett större ansvar. När man var yngst kunde man tänka på sig själv på ett annat sätt.

Göran spelade ytterligare 20 allsvenska matcher för AIK innan det definitivt var slut. 1991 fortsatte han som assisterande tränare bredvid Tommy Söderberg och lite saknar nog Göran att han inte var med året efter, guldåret 1992. Då hade Göran börjat en utbildning till brandman samtidigt som han tränade IFK Österåker tillsammans med den gamle AIK-spelaren Göran Karlsson.

Göran Göransson var en vinnarskalle. En kämpe som aldrig gav upp. Snabb, med trummande benpinnar. Han hade hyfsad teknik, bra spelsinne och ett bra skott som han visade alltför sällan. På minussidan fanns huvudspelet och att han ibland, åtminstone under de första åren, kunde slå över. Vinnarskallen kunde gå åt fel håll och energi lades på fel saker. Efter att han hade läst idrottsmedicin på Bosön i början av 1980-talet så var det inte längre något problem.

De historiska böckerna om AIK Fotboll ”Boken om 500 AIK:are” och ”De första 116 åren” finns att köpa hos Idrottsförlaget.

Den allsvenska matchen mellan AIK och Helsingborgs IF spelas lördagen den 20 juli 2019, kl 16:00 och biljetter till matchen köps enklast via länken under denna text.