Karl Corneliusson, född den 17 november 1976 i Göteborg, växte upp i en blåvitfärgad familj med både pappa och bror som stora supportrar till IFK Göteborg. Att Kalle 1988 gick till Örgryte IS var därför inte helt populärt i familjen, men att tio år senare gå till AIK var, enligt pappa Corneliusson, “helt katastrofalt”. Då hade Kalle etablerat sig i Örgrytes allsvenska lag och AIK, som siktade mot Europa, såg i honom en spelare som skulle hjälpa AIK nå det målet.
– Jag fick en förfrågan tidigt på hösten 1998. Örgryte hade dålig ekonomi och ville sälja till rätt pris. Jag var överens med AIK, men sedan kom IFK Göteborg och bjöd över AIK. Det blev en del rabalder i Örgryte, men jag ville ju hellre spela i AIK, säger Corneliusson.

När AIK mötte Örgryte IS, med Kalle Corneliusson i laget, i den sista avgörande matchen 1998 var alltså AIK, Örgryte IS, Kalle och Örgrytes tränare Erik Hamrén medvetna om att Kalle skulle spela i AIK året därpå.
– Jag trodde att Helsingborgs IF skulle vinna sin match mot BK Häcken och då spelade det ju ingen roll hur det gick för AIK. AIK vann med 1-0, men både jag och Örgryte gjorde en bra match.

Kalle kom till AIK inför 1999 års säsong då AIK satsade mot Uefa Champions League.
– Det var en jätteskillnad mellan Örgryte och AIK. Öis var en liten klubb med mycket familjekänsla. AIK var Sveriges största klubb med en stor organisation och en fantastisk förankring bland folk. Det var dock sämre träningsmöjligheter i AIK innan Karlberg blev färdigt.

Kalle ställdes till en början utanför AIK:s startelva och det var först på sensommaren 1999 som han gick in på högermittfältet från start. Kalle gjorde mål i sina tre första matcher från start (förutom en match tidigt på våren), en i Champions League-kvalet mot Dnepr Transmash Mogilev och två i Allsvenskan. Det här var mitt under AIK:s förmodligen bästa period genom alla tider. På nästan tre månader, från slutet av juni till mitten av september, spelade AIK 13 tävlingsmatcher utan att släppa in ett enda mål. Fyra av dessa 13 matcher tog AIK till gruppspelet i Champions League där Kalle i första matchen mot FC Barcelona, helt utan egen skuld, kom att hamna mitt i en form av huvudroll. AIK ledde med 1-0 när Kalle byttes in i stället för Pontus Kåmark i den 86:e minuten. Samtidigt var Nebojša Novaković på väg att byta med Christer Mattiasson, men innan det bytet hade genomförts och precis när Kalle hade hunnit sprinta in i eget straffområde, slog Barcelona den hörna som nickades in till 1-1 förbi ett passivt AIK-försvar. Kalles nästa match i Champions League, borta mot Arsenal FC, blev inte mycket roligare då han på sina slutminuter var med om att släppa in två mål. Nej, AIK och Kalle hade inte riktigt flytet på senhösten 1999.
– AIK borde ha vunnit Allsvenskan. Vi hade en bra grupp med äldre spelare med karaktär, men också unga hungriga spelare och en bra tränare i Stuart Baxter.

2000 blev Kalles stora år i AIK. Han valdes av AIK:s supportrar till säsongens bästa spelare, i form av Isidorpriset, och han fick även andra utmärkelser som bevis på sin kapacitet. Han debuterade i A-landslaget och gjorde sitt livs bästa AIK-match. Det var borta mot Helsingborgs IF och Expressen skrev efter matchen att “Kalle Corneliusson radade upp snygga och vältajmade glidtacklingar”. Aftonbladet gav Kalle “5+” och skrev att “Karl Corneliusson gjorde allt rätt – brytningar, dribblingar, passningar, klar landslagsklass”. Ett par veckor senare gjorde han sitt livs drömmål – ett volleyskott i slutminuten som gav AIK en 3-2-seger mot Helsingborgs IF på Råsunda.

2001 kom en ny tränare till AIK, Olle Nordin. Han utsåg Kalle till lagkapten, något som Kalle hade blandade känslor till.
– Det borde ha varit någon som hade varit mycket längre i klubben, som Thomas Lagerlöf. Det var nog många som var förbannade på att jag blev kapten men det var svårt att säga nej. Olle hade pratat med mig om att ta ansvar, men att vara kapten tog han upp som ett faktum inför hela gruppen. Samtidigt var det förstås en stor ära, men det kändes inte 100-procentigt rätt.

2001 började ändå bra för Kalle. Han blev ordinarie i det svenska landslaget som under året skulle kvalificera sig till VM-slutspelet i Japan 2002. Men i maj skar sig Kalle i ena handen när lagade mat. Skadan var så allvarlig att Kalle var tvungen att vila från allt fotbollsspel i många veckor och först 2,5 månader senare var han tillbaka på planen. Både 2002 och 2003 slutade AIK femma i Allsvenskan. 2003 ledde AIK Allsvenskan in i juni månad, men mitt under sommaren ändrade AIK taktik och Kalles plats på högerkanten fanns inte längre i AIK:s laguppställning utan han fick under stora delar av hösten agera inhoppare. Kalle Corneliusson lämnade AIK efter 2003 och prövade lyckan i italienska Serie B i Salernitana, från Salerna en bit söder om Neapel. I början gick det bra, men efter ett tränarbyte lånades Kalle ut till Napoli i Serie C. 2005 flyttade han hem och spelade med Landskrona BoIS fram till 2007 då han varvade ner i lägre divisioner.

Kalle Corneliusson visade under sin AIK-tid att han hade en enorm löpkapacitet. Det fanns ingen som kunde matcha honom där. Han hade också en hög spelförståelse och förmågan att kunna spela på många positioner, något som enligt honom själv kanske var en nackdel då han ibland sågs som lite av en “hjälpgumma” och en kortsiktig lösning. Trots att den sista tiden i AIK inte blev så lyckosam är ändå AIK-åren de bästa Kalle har upplevt som fotbollsspelare:
– AIK kommer alltid att vara mitt lag och mitt allra bästa AIK-minne är när hela norra läktaren sjunger “vi e svarta, vi e gula – Kalle, Kalle, Kalle Kula”.

Sammanlagt blev det 143 tävlingsmatcher och nio mål för honom i AIK-tröjan samt nio A-landskamper. De historiska böckerna ”Boken om 500 AIK:are” och ”De första 116 åren” som handlar om AIK Fotboll finns att köpa hos Idrottsförlaget.

Eventuellt ej uthämtade biljetter till matchen AIK – Hammarby den 23 september 2018 köps via biljettlänken under denna text.