Krönika: När Svenska cupen var AIK:s cup

2020.02.23, kl 08:37
I helgen inleds gruppspelet i Svenska cupen. Går vi tillbaka lite i AIK-historiken så kan vi konstatera att klubben hade en fantastisk stark cuphistoria mellan 1995 och 2002 då man tog sig fram till sju finaler och noterades för tre cuptitlar.

Svenska cupen började spelas sommaren 1941 och AIK klev in i turneringen på Gotland den 13 juli mitt under det andra världskriget. Tre veckor tidigare hade Unternehmen Barbarossa (Operation Barbarossa) inletts då Tyskland invaderade Sovjetunionen och det var stor oro i Europa. AIK noterade sin målrikaste match i Svenska cupen redan i klubbens första match i cupturneringen då man den 13 juli 1941 besegrade Visby AIK med 14–2 (3–1) inför 2 027 åskådare på Gutevallen i Visby efter mål av Olle Pettersson (5), Henry “Garvis” Carlsson (4), Åke “Carnera” Andersson (2), Carl-Hugo Högberg (2) och Holger Belin.

AIK vann Svenska cupen för första gången 1949, under cupens nionde år, då man besegrade Landskrona BoIS med 1–0 på Råsunda Fotbollstadion efter att Sune Andersson slagit in en straffspark mot den södra läktaren i den andra halvleken. AIK följde upp triumfen med att vinna även 1950, denna gång stod Hälsingborgs IF för motståndet i finalen på Råsunda och slutresultatet blev 3–2 till Gnaget efter mål av Gösta “Pröjsarn” Nilsson, Åke Fransson och Olle Klasson.

1952 spelades ingen turnering och 1954 lades Svenska cupen i malpåse under lång tid och det dröjde till 1967 innan turneringen var tillbaka i svensk fotboll. AIK stod som slutsegrare 1976 efter att återigen ha besegrat Landskrona BoIS i finalen, denna gång med sammanlagt 4–1 i dubbelmötet. Nästa cuptriumf kom 1985 då AIK efter ett dramatiskt straffavgörande besegrade Östers IF. Målvakten Bernt Ljung blev stor matchhjälte då han räddade tre av smålänningarnas fem straffsparkar.

Men det var i mitten av 1990-talet som Svenska cupen nästan bytte namn till AIK-cupen. Efter den bittra finalförlusten 1991 på Golden goal hemma mot IFK Göteborg (2–3) dröjde det tills 1995 innan AIK återigen var i final och man förlorade igen, denna gång mot Halmstads BK (1–3) på Gamla Ullevi i Göteborg, men finalplatsen var början på en fantastisk cupresa som kommer att bli svår att upprepa för något svenskt lag.

Det kändes ett tag som om AIK var självskrivna finalister varje år som det vankades cupspel och om det berodde på att Gnaget hade en stor andel vinnarskallar (läs bland annat Krister Nordin, Johan Mjällby, Patrick Englund, Tomas Gustafsson, Mattias Asper) i lagen under dessa år som njöt av vinna-eller-försvinna-mentaliteten eller om de andra klubbarna inte brydde sig lika mycket om Svenska cupen som AIK gjorde det vet jag inte. Jag vet dock att jag hela tiden varit nöjd med att AIK prioriterat den inhemska cupen även då den sågs som något som katten släpat in, då det är något mycket speciellt med en match där de 90 minuterna och eventuell förlängning samt straffsparkar betyder avancemang eller att allt helt plötsligt tar slut.

Införandet av det nuvarande spelsättet med gruppspel under våren är något som jag tycker har bidragit till cupens uppsving och det är fantastiskt att redan i februari kunna spela tävlingsmatcher för att korta ner “världens längsta försäsong” som uppladdningen inför Allsvenskan kallats. Den enda negativa sidan av gruppspelet är att de stora överraskningarna nästan helt uteblir nuförtiden, förutom i cupens andra omgång på hösten, då det inte är lätt för ett uppstickarlag att hålla över tre matcher mot bättre rankat motstånd.

Men som AIK:are kanske man ska vara nöjd över att överraskningslagens möjlighet att sticka upp har minskat, för visst hörde jag någon säga Sandvikens IF (2013), IK Brage (2004), Spånga IS (1992), Sandvikens IF (1990), Väsby IK (1989), Vasalunds IF (1986), IFK Trelleborg (1983), Göteborgs FF (1978) och Sandåkerns SK (1977).  Hemska exempel under de senaste 45 åren då David har fällt Goliat och skickat AIK ur cupen med rejäla och chockerande käftsmällar.

AIK var sommaren 1947 otroligt nära att åka ur Svenska cupen då man mötte Ludvika FFI på bortaplan och AIK:s avancemang säkrades inte med mål utan efter en lottdragning på planen efter slutsignalen. Ställningen var oavgjord efter 90 spelade minuter och även efter 2×15 minuters förlängning vilket på denna tid innebar ytterligare 2×15 minuters förlängning. Inget avgörande skedde på Hillängens IP i Dalarna och lotten fick avgöra. Målvakten och nuvarande AIK-legendaren Gustav Sjöberg drog vinstlotten och AIK stod som segrare och är därmed hundraprocentiga i lottavancemang.

Den fantastiska cupresan som inleddes i och med finalplatsen 1995 gav nya finaler både 1996 och 1997 med två vinster som facit efter att ha besegrat Malmö FF med 1–0 i Göteborg efter Pascal Simpsons Golden goal och IF Elfsborg med 2–1 på bortaplan efter mål av Thomas Lagerlöf och Nebojša Novaković. AIK:s största segermarginal i en tävlingsmatch noterades även under cupresan 1997 då Gnaget vann med hela 13–0 (4–0) borta mot Hedens IF efter bland annat fem mål av Dick Lidman. AIK vann SM-guldet 1998, men det året noterades också den enda riktiga plumpen under AIK:s fantastiska cupsvit efter att man åkt ut i kvartsfinalen mot Örgryte IS med 1–2 på Slottsskogsvallen i Göteborg.

1999 var man tillbaka i final och som vinnare efter att ha besegrat IFK Göteborg med sammanlagt 1–0 efter ett dubbelmöte. Styrelseledamoten Patrick Englund blev stor matchhjälte efter ett påpassligt mål i hemmamötet på Råsunda där AIK spelade med en man färre efter att Nebojša Novaković visats ut i den 28:e minuten. 2000 var det AIK:s tur att stå på den förlorande sidan efter ett dubbelmöte. 0–2 mot Örgryte IS på Stadion i Stockholm, då Råsundas gräs lades om, gick inte att reparera i returen. Gnaget vann med 1–0 på Gamla Ullevi efter mål av Christer Mattiasson, men föll sammanlagt med 1–2.

2001 var det stor, stor dramatik då AIK och IF Elfsborg möttes i cupfinalen på Stadsparksvallen i Jönköping. Efter förlängning och ställningen 1–1 krävdes det hela 24 straffar innan ett avgörande föll och detsamma gjorde AIK, föll… En otroligt snöplig och “onödig” finalförlust som fortfarande retar mig när jag tänker på den. AIK hade ju greppet i straffavgörandet, men lyckades inte knyta åt säcken.

Den 9 november 2002 var om inte sista kvällen med gänget, så åtminstone sista cupfinalen på ett bra tag för Gnaget. AIK mot Djurgårdens IF FF inför 33 727 åskådare på Råsunda Fotbollstadion och kanske den kallaste match som undertecknad varit på. Matchen började med ett sprakande tifo och på den norra läktaren stod det med gigantiska bokstäver: NU JÄÄÄVLAR! Jag minns fortfarande besvikelsen över att matchen gick till förlängning och då främst för att det kändes som om jag skulle frysa ihjäl på den västra läktaren. Jag tror att jag var utanför arenan innan Louay Chankos boll i nätet (Golden goal) hade studsat ner i marken.

Det skulle dröja ända till 2009 innan AIK återigen var i en cupfinal, denna gång mot IFK Göteborg, endast sex dagar efter att man i en av tidernas upplösningar säkrat SM-guldet mot just Blåvitt på Gamla Ullevi i den sista allsvenska omgången. Hemmapubliken på Råsunda lyfte i cupfinalen fram spelarna till en 2–0-seger och AIK:s första och hittills enda “dubbel” var ett faktum. 2018 och 2019 tog sig AIK fram till semifinal, men där blev det stopp mot Djurgården och Athletic FC Eskilstuna. Hur slutar cupresan 2019/20? Lördagen den 23 februari får vi en första indikation.

*****

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och behöver inte nödvändigtvis stämma överens med AIK Fotbolls.

Text: Stefan Mellerborg

Exklusiva partners

Ligapartners

© AIK Fotboll 2020

Sök på AIK Fotboll