Matchens fanbärare: Sven "Dala" Dahlkvist

2019.08.31, kl 10:00
Det är med stor glädje som AIK Fotboll på söndag välkomnar tillbaka Sven Dahlkvist till AIK och svensk fotbolls nationalarena. "Dala" var den store klippan i det AIK-lag som var ett av Sveriges absolut bästa 1983-86 och han vann Guldbollen 1984, priset till Sveriges bästa fotbollsspelare. Välkommen hem Sven "Dala" Dahlkvist.

Sven Dahlkvist föddes den 30 maj 1955 och växte upp i Gagnef, en liten ort mitt mellan Borlänge och Leksand. Idrott var livet för den unge Sven Dahlkvist. Han spelade ishockey, hockeybockey och undervattenspolo. Han åkte skidor, spelade tennis och bordtennis och tävlade i terränglöpning. Och så spelade han fotboll där han debuterade i Gagnefs IF:s A-lag i division 6 redan som 14-åring. Året efter var han ordinarie och under fem år, 1970-74, gjorde sig Sven känd som en fruktad målskytt i dalaserierna. Han fick anbud först från Falu BS och IK Brage och senare från Åtvidabergs FF och KB Karlskoga. Men det blev alltså AIK och det kan vi nog tacka hans dåvarande tränare i Gagnef, Sören Andersson, för. Han gav Sven rådet att avvakta när anbuden kom.

– Jag var nere i Stockholm fem gånger hösten 1974. Första gången tog Börje Marcus, som ju också kom från Dalarna, hand om mig. På träningen gjorde jag ett jättesnyggt mål. Jag fick en passning från Sanny Åslund, rusade in i en lucka samtidigt som två motspelare sprang mot mig. Jag fick bollen bakom mig och klackade upp den så att den lyftes förbi och ovanför målvakten så att jag bara kunde springa förbi och slå bollen i mål samtidigt som mina två motspelare och målvakten ramlade ihop i en enda hög. Rolf Zetterlund med flera tog upp en spontan applåd.

Sven fortsatte att vara med på AIK:s träningar, som framåt vintern drog inomhus till Stora Mossens idrottshall. Han gjorde en del mål på träningarna men omgivningen var inte helt övertygad. Yngve Leback minns att han “skrattade åt Svens sätt att springa” och först efter övertalning från Gagnef-tränaren Sören Andersson, som har hjälpt AIK i olika sammanhang, bestämde AIK-ledningen att skriva kontrakt med Sven. Han fick ett tvåårskontrakt med fri lägenhet och 200 kr i månaden. Samt ett jobb på Folksam som postsorterare.

Tränaren Keith Spurgeon var inte övertygad om Svens kvaliteter, i alla fall inte i början. Han menade att Sven var ett felköp, han var långsam och hade tunga ben efter en hård träning. Men efter tre månader började det bli resultat och Keith sade till Sven, via sin assisterande tränare Jim Nildén, att “nu klarar du dig bra, du har blivit tuffare”. För Keith hade klagat på att Sven “var för snäll, han måste slå sig fram för att lyckas”. Och Keith hade börjat se något i den tyste dalmasen. Han började köra extrapass med Sven, en stund efter ordinarie träningar. Han berättade i bilder, den mest klassiska är den om äppelträdet. “Ser du äpplet i äppelträdet”, sade Keith. “Vänta inte på att äpplet ska ramla ned. Ta det!”

Sven berättar om mycket känslor och kraft i mötena med Keith Spurgeon. Han menar att Keith var oerhört skicklig i sitt ledarskap även om han hade en osvensk stil med stor distans till spelarna. Flera av Svens lagkamrater intygar att Keiths hårdkörning med Sven skapade grunden för det som komma skulle. 20 april 1975 gjorde Sven Dahlkvist allsvensk debut. Han kom in i 79:e minuten, hemma mot GIF Sundsvall när AIK ledde med 3-0 och det var, som han själv säger, “enormt stort”.
– Det var mycket uppståndelse, jag hade tunnelseende och minns egentligen ingenting från matchen. Mer än att det gick väldigt fort.

1976 fick AIK en ny tränare, Lars-Oskar Nilsson. Lars-Oskar tyckte att Sven var för dålig som fotbollsspelare. “Han såg mig inte”, konstaterar Sven som menar att han under det året han varit i AIK hade vuxit som människa och spelare, men att han aldrig fick chansen. Förrän i en match mot Djurgårdens IF i Thorstens Cup den 6 mars. Matchen slutade 2-2 sedan Djurgården haft ledningen med 2-0 i halvtid. Sven satt på bänken men Lars-Oskar visade inga tecken på att byta in honom. Övriga avbytare blev inbytta en efter en och när Börje Leback i mitten av andra halvlek fick en sträckning hade L-O inget val utan skickade in Sven.
– Jag tänkte verkligen att jag kommer att göra mål. Jag hade drömt om att göra mål och det gjorde jag.

I Dagens Nyheter kunde man läsa: “I andra halvlek blev det mera tyngd i AIK:s anfall i och med att 90-kilosbiten Sven Dahlkvist plockades in och det blev också han som svarade för kvitteringsmålet. Det var idéfattigdom i kedjan fram till dess Sven Dahlkvist kom in.”

Lars-Oskar Nilsson blev påverkad, både av Svens spel och av uppmärksamheten i DN. Han erkände senare att “jag trodde inte på Sven men jag tog helt fel”. Efter ett par inledande skrala matcher för AIK i Allsvenskan fick Sven chansen borta mot Örebro SK. Stefan Lundin gjorde AIK:s mål i 1-1 matchen och om Sven Dahlkvist skrev DN att “fjolårets nyförvärv från Gagnef lyckades inget vidare”. Sven fick stå över matchen efter mot Landskrona BoIS, men han återkom till derbyt mot Hammarby IF den 20 maj. Efter den matchen fick han sin första stora tidningsartikel då Expressen skrev en helsida om “en rolig lirare som spolas om inte succén kommer snart”. Med det menade man att Sanny Åslund var på ingång och att Sven var tvungen att visa resultat om han skulle få behålla sin plats i laget. Men det skulle dröja nästan tolv år innan Sven lämnade sin plats i AIK:s startelva. För från och med denna match mot Hammarby IF 1976, fram till sin sista match i AIK 1987, skulle Sven Dahlkvist bara missa två seriematcher för AIK, inklusive kval- och SM-slutspel, båda på grund av sjukdom.

För succén kom redan i nästa match, hemma mot IF Elfsborg. AIK hade så långt, på sju matcher, tagit fyra poäng och inte vunnit en match. På de tre senaste matcherna hade AIK gjort ett mål och man skrek efter en målskytt. Men nu vann AIK, med 1-0 efter mål av Sven Dahlkvist. Sven beskrev själv målet så här, direkt efter matchen:
– Jag skickade ut en boll på högerkanten, där vår högerback Claes Marklund föll upp. Han slog ett brant inlägg som Roffe Zetterlund mötte med pannan. Bollen kom i retur vid deras högra stolpe och jag kastade fram högerfoten och fick bollen i mål.

Sven blev hyllad efter matchen och Expressen skrev att “prästens pojke får alla att tro på en ljus framtid”. De visste inte hur rätt de skulle få. Sven Dahlkvist var på väg att kliva fram som en av AIK:s verkliga förgrundsfigurer. Söndagen den 30 maj, på sin 21-årsdag med mamma Gunhild på läktaren (första gången hon såg Sven i AIK), fick Sven Dahlkvist sitt riktiga genombrott. AIK vann då Svenska Cupen efter finalseger mot Landskrona BoIS med 3-0 på Råsunda sedan man i första matchen (finalmatchen spelades hemma och borta) spelat 1-1 i Landskrona. 1-0 målet gjorde Rolf Zetterlund efter snyggt förspel av Sven som tog ned bollen på bröstet och spelade fram Roffe Z. 2-0 gjorde Sven själv och han hade en fot med även i det tredje målet.

Sven Dahlkvist fortsatte att hålla sin plats i laget även om målen lyste med sin frånvaro, fram till 4 augusti 1976. Då, i matchen mot Halmstads BK på Råsunda, riktades all uppmärksamhet mot hemvändande Sanny Åslund som varit proffs i Español och Werder Bremen. Sanny och Sven spelade toppforwards och redan efter 20 sekunders spel hade duon ordnat 1-0 för AIK. Direkt efter avspark skickades bollen upp mot en framrusande Sanny Åslund som försökte lobba över HBK-målvakten Lennart Ljung som dock räddade. På returen kom Sven Dahlkvist fram och slog bollen i mål. Det var AIK:s snabbaste mål genom tiderna.

Några veckor senare blev Sven tremålsskytt, för första och sista gången i AIK-tröjan. Det skedde mot Djurgårdens IF. Sven gjorde matchens tre första mål och AIK vann med 5-0, rekordsiffror i ett derby.
– Det var en helt fantastisk match. Inför matchen hade vi laddat speciellt, varit på Bommersvik. Jag var orutinerad, nervös men lyckades göra tre mål. Allt flöt i den matchen. Vi hade lekstuga med djurgårdarna, speciellt i den andra halvleken, och vi gjorde lite som vi ville.

Sven gjorde faktiskt ett fjärde mål i den matchen, trodde han själv. Efter ungefär en halvtimmes spel, vid ställningen 0-0, skickades bollen upp från AIK-försvaret till Sven som rusade fram mot Djurgårdens mål och slog in bollen. Utom sig av glädje sprang han fram och hängde med armarna i ribban samtidigt som han tog emot jublet från den norra läktaren. När Sven vände sig om för att ta emot lagkompisarnas jubel stod alla andra spelare, AIK:are och djurgårdare, nere vid AIK:s mål och diskuterade med domaren och linjemannen. Domaren hade blåst av spelet, något som Sven inte hört, innan uppspelet till Sven hade skett.
– Oj, vad paff jag blev när jag vände mig om, sade Sven efter matchen. Det var verkligen pinsamt.

1977 kom en ny tränare, Gunnar Nordahl. Sven fick direkt förtroende för honom. “Han hade mycket känsla och intuition, en stor personlighet och människokännare”. Sven Dahlkvist fick fortsätta som toppforward, med uppgift att göra mål. Mot Östers IF i andra matchen avgjorde han med 2-1 i 88:e minuten sedan han nickat ned ett inlägg till Yngve Leback som väggspelade med “Dala” som frispelad kunde skjuta in segermålet. Nu hade Sven blivit “Dala” med alla AIK-supportrar och även bland spelarna i laget. Privat, och när han presenterar sig, har det dock alltid varit Sven som har gällt.

1977 var inget bra år för AIK. Det blev många oavgjorda matcher och många förluster. Inför ödesderbyt mot Djurgårdens IF den 23 augusti hade AIK-försvaret läckt som ett såll (0-5 och 3-6 i de två föregående matcherna) samtidigt som Sven Dahlkvist inte varit helt lyckad som center. Tränaren Gunnar Nordahl valde då att plocka ned Sven som innerback, i något av en liberoroll. Och det blev succé. AIK vann matchen med 2-0 och Sven skapade den stabilitet och det lugn som AIK-försvaret tidigare inte haft. Han fick Dagens Nyheters derbypokal som bäste spelare (något han inte fått året före trots sina tre mål då). Efter karriären tänker han tillbaka, med blandade känslor, på den match som på sitt sätt blev avgörande för resten av hans fotbollskarriär:
– Det var enkelt att spela mittback. Det var bara att styra spelet och ha kontroll över alla luckor. Men det roligaste som finns i fotboll är ju att göra mål, och det blev inte så mycket med det därefter.

AIK klarade sig kvar i Allsvenskan 1977 – med ett nödrop. Inför 1978 var sedan Sven Dahlkvists position som mittback den mest självklara i AIK. AIK hamnade i mitten av tabellen och det blev en av Svens bästa säsonger. “Då var jag genomtränad, det kändes lugnt att spela mittback”. 1979 började så bra. Elva träningsmatcher med tio segrar och en oavgjord. Men efter den succéartade försäsongen då spelare, ledare och supportrar vädrade SM-guld vändes allt på några aprilveckor. Tre raka förluster och 0-7 i målskillnad samtidigt som supporterbråk gavs stor uppmärksamhet i media. AIK åkte ur Allsvenskan, för tredje gången någonsin efter en sista desperat match borta mot Halmstads BK (0-2).

1979 innebar ändå något positivt för Sven Dahlkvist. Han debuterade i A-landslaget under “Åby” Ericssons sista landskamper. Debuten skedde borta mot Sovjet (0-2) och Sven minns matchen som “kul, annorlunda, mer uppståndelse och inte alls samma tunnelseende som i allsvenska debuten 1975”.

Efter säsongen var det nära att Sven Dahlkvist hade lämnat AIK och gått till Malmö FF.
– Jag var på väg till Malmö som våren 1979 hade spelat Europacupfinal. Vi hade varit nere och tittat på hus och allt var klart för en övergång när jag ringde Lennart Johansson, som då var ordförande i AIK, och sade som det var. Men Lennart blev alldeles tyst, han sade ingenting. Jag var tvungen att fråga om han var kvar i luren. Jag fick ingen respons alls. Så jag funderade en stund innan jag ringde Malmö FF och tackade nej. Jag var AIK:are ända in i själen, därför stannade jag i AIK.

Sven Dahlkvist var ledargestalten som ledde AIK tillbaka till Allsvenskan 1980. Men vägen dit blev inte lätt. Trots storsegrar i de två första matcherna (4-0 och 6-1) var AIK ett tag fyra poäng efter serieledande Karlstad BK (seger gav två poäng på den tiden) och bara ett lag skulle gå upp i Allsvenskan. Men efter ett träningsläger på sommaren fick AIK ihop lagandan, man knöt ihop nävarna och vann nästan allt på hösten. Sven, som höll ihop ett nästan oigenomträngligt försvar, gjorde också några avgörande mål.

11 augusti, 1-0 hemma mot Gefle/Brynäs IF i den 87:e minuten: “Jyrki Nieminen slog ett inlägg från vänsterkanten och målvakten var på väg ut för att ta bollen men jag tänkte att jag i alla fall måste gå upp i en nickduell trots att målvakten var före mig. Men när jag gick upp vek målvakten undan, han tog bort händerna och jag hade bara att nicka i mål. Ett enormt skönt mål, ett av de allra skönaste.”

16 augusti, 2-0 borta mot Karlstad BK i seriefinalen, Sven gav AIK ledningen med 1-0: “Göran Göransson slog en frispark från högersidan och Ove Rübsamen sprang mot ena stolpen medan jag sprang fram och tillbaka vid andra stolpen, lyckades komma loss och kunde nicka bollen i mål. I och med segern var vi bara en poäng efter Karlstad.”

Efter 1-0 i en avgörande match mot Örebro SK på Råsunda var AIK i praktiken klart för avancemang till Allsvenskan. Efter den matchen sjönk Sven Dahlkvist ihop på golvet i omklädningsrummet med segertårar i ögonen. Det är ett av hans bästa AIK-minnen. 1981 kom Rolf Zetterlund som tränare till AIK och det är ingen hemlighet att Rolf kände en stor trygghet i Sven Dahlkvist. Sven var lite av Rolfs extra hand och röst ute på planen. AIK gjorde en stabil säsong och det var aldrig risk för nedflyttning. Bernt Ljung hade kommit som målvakt och man började tala om AIK:s försvarslinje som den berömda “Dalavallen”. Den rämnade dock när Bernt Ljung blev allvarligt knäskadad på försäsongen 1982 och AIK fick kämpa hela det året för att undvika nedflyttning. Bara seriesystemet räddade AIK genom att näst sista laget i Allsvenskan (AIK) fick kvala mot en av seriesegrarna i division 2 (Djurgårdens IF). AIK vann mötet på Stockholms Stadion med 2-1 och matchen på Råsunda stod 2-2 från en bit in i andra halvlek. Ett mål till av Djurgården och AIK:s allsvenska plats skulle försvinna.
– Sista kvarten i den matchen är det värsta jag har varit med om, ryser Sven med hela fotbollskarriären i minne. I slutminuten fick Djurgårdens Håkan Stenbäck skottmöjlighet, jag försökte täcka, men skottet gick förbi mig och jag minns att jag knappt vågade kika över axeln när jag såg att skottet smet några centimeter utanför målet. Vi klarade oss men ingen orkade jubla efter matchen. Efter säsongen pratade jag och Rolf Zetterlund mycket om orsakerna till det dåliga resultatet. Mycket berodde på Bernt Ljungs skada, men också på att vi inte hade någon bra stämning i laget.

AIK höll sig alltså kvar i Allsvenskan – med ett nödrop, och skulle få fyra mycket framgångsrika allsvenska år. 1983 blev ett fantastiskt år, det roligaste året i AIK för Sven Dahlkvist. Ändå började det inte så bra. AIK låg långt ner i tabellen när allt vände i bortamatchen mot Mjällby AIF där AIK vann med 6-0.
– Allt släppte, vi tog till vara på glädjen, vi var starka både mentalt och fysiskt. Vi hade ett lag som kunde fortsätta på topp de närmaste åren.

AIK vann Allsvenskan, men inte SM eftersom det avgjordes via slutspel. Där försvann AIK mot IFK Göteborg efter 0-3 på Nya Ullevi och 2-0 på Råsunda.
– Slutspelet blev för stort för en del spelare. Jag var den ende i AIK med landslagsmeriter medan de i övrigt var många unga spelare som inte riktigt klarade trycket på Ullevi. I returen på Råsunda visade vi något annat och vi var hårsmånen från att vända 0-3 till seger.

1984 fortsatte som 1983 hade slutat. Med ett segerrikt AIK som på över ett år, från 1 augusti 1983 till 12 augusti 1984, inte förlorade en enda allsvensk match. Cirkeln slöts på Nya Ullevi. Det var där Örgryte IS vann 1983 (1-0 sedan Sven Dahlkvist missat en straff) och det var där IFK Göteborg besegrade AIK 1984 med samma siffror.
– Vi hade en enormt bra defensiv och vi hade fått målskyttar i Thomas Andersson och Thomas Johansson.

Men hösten 1984 började AIK tappa, blev till slut tvåa i Allsvenskan men förlorade i SM-slutspelet mot IFK Norrköping. I UEFA-cupen gjorde AIK en bra match hemma mot Dundee United (1-0) men förlorade borta med 0-3.
– Det var som matchen året före borta mot Göteborg i slutspelet. Vi hade många unga och oerfarna spelare som inte klarade pressen. Men vi hade 0-0 i halvtid och i pausen hörde vi skottarnas tränare ge sitt lag en enorm utskällning. Det hjälpte tydligen för sedan körde de över oss med 3-0.

Sven menar att hans bästa år var 1983 och 1986 men det var 1984 som han fick Guldbollen, beviset på att han var Sveriges bästa fotbollsspelare. Sven är den ende AIK:are, som representerat AIK vid utmärkelsen, som har fått Guldbollen. Juryns motivering var:
“Sven Dahlkvist har under 1984 spelat en betydelsefull roll i såväl landslaget som i sin klubb AIK. Han motsvarar till alla delar de krav som ställs i Guldbollens statuter. Sven Dahlkvist har vid sidan av sitt fotbollskunnande också gett prov på ledaregenskaper av ovanligt slag. En ledargestalt både på och utanför planen. Juryn har fäst särskild vikt vid hans insatser i AIK, där hans medverkan har haft avgörande betydelse för lagets framgångar i allsvenskan.”

Sven Dahlkvist hade övertygat tvivlarna en efter en. Från början tränaren Keith Spurgeon, lagkamraterna och AIK:s ledning. AIK:s supportrar tog honom till sitt hjärta 1976. Och nu hade även de mest svårflörtade fotbollskritikerna fallit för Dalas storhet. Aftonbladets Nic Åslund sammanfattade det bra i samband med Guldbollens utdelande 1984:
“Det tog tid innan man kom underfund med att det där med långsamheten var en synvilla. Det ser kanske lite segt ut när en person som mäter 193 centimeter över havet går till attack med långa benet före. Men i 99 fall av hundra är Dala först på bollen i närkamperna. Fråga allsvenska forwards och ett antal storheter i den internationella fotbollssocieteten, så får ni säkert samma svar. “Det är ett helvete att ta sig förbi den mannen”. När Dala väl tagit plats i landslaget var det inte längre någon som grumsade om långsamhet.”

Sven har någon gång fått frågan om inte Maradona skulle dribbla bort honom hur lätt som helst. Sven svarar på sitt eget typiska sätt att “han skulle aldrig få bollen, jag skulle sett till att den inte nått honom. Men hade han fått bollen hade jag varit chanslös.” Där låg Dalas storhet. Han var inte den mest tekniske och den snabbaste fotbollsspelaren. Men han hade blick för spelet, kunde skära av vinklar och ta bollen i ett tidigt skede. Tillsammans med hans fysiska kvaliteter, han var nästan oslagbar i luftrummet, var det grunden för att vara en spelare i Europaklass.

Sven Dahlkvist var nu klippan inte bara i AIK utan också i landslaget. 1982-85 spelade Sven alla A-landskampers alla 90 minuter. Liksom i AIK var han spelaren som aldrig gjorde en dålig match och som aldrig var skadad. 1985 var AIK nära att gå till SM-slutspel (de fyra första i Allsvenskan gick dit). I näst sista matchen, borta mot Örgryte IS var AIK tvingat att vinna för att ha möjlighet att klara uppgiften. AIK låg under med 1-0 med en kvart kvar då Dala beordrades upp i anfallet av tränare Zetterlund. Under matchens sista tio minuter vände Sven Dahlkvist 0-1 till 2-1 med två egna mål. Det första målet kom på straff sedan han själv blivit fälld. Det hjälpte nu inte. Trots seger i sista matchen mot IFK Norrköping (1-0) kunde IFK Göteborg gå förbi AIK i den allsvenska säsongens sista minut, efter en korrekt dömd straffspark. IFK Göteborg gick därmed till SM-slutspel och man tog en plats i UEFA-cupen 1986, en UEFA-cup som IFK Göteborg till slut vann efter finalseger mot Dundee United.

Tidigare på sommaren hade AIK vunnit Svenska cupen efter finalseger mot Östers IF. Matchen stod 1-1 efter förlängning och i straffsparksläggningen räddade Bernt Ljung tre straffar. Den sista ordinarie straffen, som skulle slås av Sven Dahlkvist, behövde aldrig slås. 1986 var alltså ett av Sven Dahlkvists allra bästa år som fotbollsspelare och det gick bra även för AIK. Laget avancerade till SM-final efter att ha slagit ut IFK Göteborg i semifinalen. AIK vann den första SM-finalen med 1-0 mot Malmö FF, men föll ihop totalt i bortamatchen, 5-2 till Malmö FF. Målvakten Bernt Ljung gjorde flera grova misstag, men inte ens Sven Dahlkvist, som normalt aldrig gjorde en dålig match, stod att känna igen. Expressen skrev att “den oro som spred sig i backlinjen fick till och med store Dala att vackla. Slet ut sig i förtid på oransonerade turer upp till MFF:s straffområde.”

Närmare ett SM-guld än denna SM-final kom aldrig Sven Dahlkvist. För 1987 började AIK en utförsbacke som både 1987 och 1988 var farligt nära att sluta i nedflyttning. Rolf Zetterlund hade efter sista året i AIK börjat träna Örebro SK 1987. Men det var inte Rolf som värvade Sven till Örebro.
– Jag kände att jag hade några år kvar att ge som spelare och det var ÖSK-ledarna som tog initiativet till att få över mig. Samtidigt fick jag ingen respons från AIK. De hade ingen idé om framtiden. De var aldrig tydliga på att de ville ha mig kvar. Så det var naturligt att gå över till Örebro SK. De såg mig som en framtida ledare.

Övergången gav stora rubriker i tidningarna. Expressen tycktes ha direktinsyn i turerna och skrev att “AIK kräver 800 000 för att släppa Dala”. Det löste sig till slut och någon risk för att Dala skulle bli ettårsfall var det nog aldrig. I Örebro SK började nästa del av Sven Dahlkvists fotbollsliv. Första året var han med om att spela upp klubben i Allsvenskan och där fick Dala en av sina märkligaste upplevelser i fotbollslivet:
– Vi mötte AIK på Eyravallen och matchen igenom hejade AIK-klacken på mig och sjöng positiva sånger om mig. Jag spelade ju i Örebro men ville egentligen inte AIK något ont.

Sven Dahlkvist fortsatte som spelare till och med 1992. Från halva säsongen 1991 hade han också verkat som klubbdirektör, vilket han fortsatte med fram till och med 1999. I sex och ett halvt år, från hösten 1993 var han tränande klubbdirektör. Sven Dahlkvist var den ledande Örebro-gestalten under ÖSK:s mesta framgångsperiod i klubbens historia. Man var ytterst nära att vinna Allsvenskan 1994 (man kom två poäng efter segrande IFK Göteborg) och under större delen av 1990-talet tillhörde man Allsvenskans övre halva.

De historiska böckerna om AIK Fotboll ”Boken om 500 AIK:are” och ”De första 116 åren” finns att köpa hos Idrottsförlaget.

Biljetter till Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården som spelas söndagen den 1 september 2019, kl 15:00 på Friends Arena köps enklast via länken under denna artikel.

Text: Anders Johrén

Exklusiva partners

Ligapartners

© AIK Fotboll 2020

Sök på AIK Fotboll