Svenska Cupen: De 8 titlarna

AIK – IFK Göteborg (2–0)

Efter en vecka som svenska mästare vann AIK även Svenska cupen då laget på Råsunda Fotbollstadion besegrade IFK Göteborg med 2–0 inför 24 365 åskådare. Mauro Iván Óbolo gav AIK ledningen i den 72:a minuten och på stopptid fastställde Antônio Flávio slutresultatet. AIK:s första ”dubbel” genom tiderna var därmed ett faktum! Cupfinalen inleddes med att IFK Göteborgs tränarduo Stefan Rehn och Jonas Olsson tilldelades utmärkelsen ”årets tränare”. Duon har gjort ett bra jobb, men hur någon på allvar kan bortse från att Mikael Stahre ÄR årets tränare övergår undertecknads förstånd. Tar man SM-guld under sitt första år som tränare så är man årets tränare, punkt slut!

Påeldade av en SM-guldrusig hemmapublik satte AIK full fart från avspark. Mauro Iván Óbolo fick ett bra läge efter bara en halvminut då han mötte ett vänsterinlägg inne i straffområdet, men markskottet gick en bit utanför den vänstra stolpen. Tre minuter senare hälsade Kenny Pavey Stefan Selaković välkommen till Råsunda med en brysk tackling som renderade i en tillsägning av domare Jonas Eriksson. Martin Kayongo-Mutumba var oerhört aktiv under inledningen och i den sjunde minuten slog han ett bra inlägg från vänsterkanten som gick över alla spelarna och bort mot Antônio Flávio vid den bortre stolpen, men brassen nådde inte fram till bollen som gick över kortlinjen.

IFK Göteborg hotade AIK för första gången i den tionde minuten då Stefan Selaković slog ett inlägg som fastnade i straffområdet innan Jos Hooiveld kunde rensa bort bollen. Nästa läge blev AIK:s då man kom i ett 5-mot-4-läge i den tolfte minuten med Jorge Ortíz som bollförare. Argentinaren spelade ut till Antônio Flávio som kom in i straffområdet på högerkanten och slog ett inlägg som seglade över Martin Kayongo-Mutumba vid den bortre stolpen.

Det var klar AIK-dominans under de första 20 minuterna och Mutumba samt Jos Hooiveld (frispark från 25 meter) frestade den danske målvakten Kim Christensen med skott som gick precis över målet. Det var en hel del tufft spel i den första halvleken och domaren fick jobba för att hålla koll på alla dueller. En del gula kort delades ut, men mittbacken Ragnar Sigurðsson ska vara glad att han bara fick en tillsägelse i den 21:a minuten efter att han kapat Mauro Iván Óbolo bakifrån.

Efter en mycket stark AIK-inledning kom IFK Göteborg in i matchen efter ungefär 25 minuters spel, men det var ändå AIK som skapade det mesta och bästa. Mauro Iván Óbolo fick en bra möjlighet att ge AIK ledningen i den 34:e minuten då han kom högst på Jorge Ortíz inlägg från mittplan, men nicken gick en bit över målet. Minuten senare fick Antônio Flávio på ett bra skott från strax utanför straffområdet och Kim Christensen fick lite problem när han räddade uppe vid sitt vänstra kryss.

Blåvitts bästa målchans kom i den 36:e minuten då Stefan Selaković sköt över från straffområdeslinjen. AIK avslutade halvleken starkt och borde haft 1–0 i paus. I den 41:a minuten mötte Antônio Flávio en boll utanför straffområdet och direktsköt ett lågt skott som gick ett par meter utanför den högra stolpen. Två minuter senare slog Jorge Ortíz en högerhörna och högt, högt upp kom Jos Hooiveld, men nicken passerade precis utanför den vänstra stolpen. Med sekunder kvar skulle det ha varit 1–0 efter att Kenny Pavey tagit en djupledslöpning in i straffområdet och spelat snett inåt bakåt till Antônio Flávio som var helt ensam framför mål, men som stressade iväg ett avslut som gick en bra bit upp på Norra stå.

IFK Göteborg inledde den andra halvleken bra och Tobias Hysén fick på ett bra skott i den 50:e minuten som AIK-målvakten Daniel Örlund lyckades parera och på returen vinkades det av för offside på de framrusande göteborgarna. Minuten senare bjöd AIK på sin bästa målchans under inledningskvarten av den andra halvleken då högerbacken Markus Jonsson drev upp bollen på högerkanten, spelade till Mauro Iván Óbolo som slog ett inlägg bort till Martin Kayongo-Mutumba. Mutumba passade in till Kenny Pavey som sköt över. Mauro Iván Óbolo avslutade en AIK-kontring tamt i den 60:e minuten innan Blåvitts Hjálmar Jónsson nickade över efter en vänsterhörna tre minuter senare.

AIK tog därefter över initiativet igen och Jos Hooiveld var nära att göra ett märkligt mål i den 66:e minuten då hans långboll från backlinjen sånär nådde Mauro Iván Óbolo innan den studsade till och nästan gick över Kim Christensen. Kenny Pavey hann strax därefter avsluta med ett tungt skott som gick precis över ribban innan han byttes ut mot Bojan Djordjic. Med 20 minuter kvar försökte sig Antônio Flávio på en fräckis då han till höger inne i straffområdet avslutade mot den närmaste stolpen, men Christensen lyckades precis få dit vänsterfoten och styra bollen till hörna.

I den 72:a minuten tog AIK ett fast grepp om cuppokalen då Jos Hooiveld sköt en kanonhård frispark från ca 35 meter som Christensen med nöd och näppe lyckades parera, men först på returen var Mauro Iván Óbolo och stötte in ledningsmålet inför en vilt jublande hemmapublik. AIK bevakade matchbilden under avslutningen och när (nästan) hela Råsunda i den 89:e minuten ställde sig upp och höll upp sina svartgula halsdukar var det gåshud, ståpäls, ja vad ni vill. På stopptid kunde AIK kontra in 2–0, målskytt på ett mycket elegant sätt var Antônio Flávio. Efter tre minuters stopptid blåste domaren av matchen och AIK tog sin första ”dubbel”.

AIK:s laguppställning i cupfinalen: 27 Daniel Örlund – 18 Markus Jonsson, 3 Per Karlsson, 20 Jos Hooiveld, 4 Nils-Eric Johansson (K) – 14 Kenny Pavey (67′), 5 Jorge Ortíz, 30 Dulee Johnson, 19 Martin Kayongo-Mutumba (88′) – 11 Antônio Flávio, 10 Mauro Iván Óbolo. Avbytare: 7 Bojan Djordjic (67′), 8 Daniel Tjernström (88′), 6 Walid Atta, 9 Miran Burgič, 22 Nicklas Bergh (mv). Tränare: Mikael Stahre.

AIK - IFK Göteborg (1–0)

1998-99 års cupspel avgjordes – liksom 1975/76 och 1997/98 – i två finaler. AIK tog emot IFK Göteborg hemma på Råsunda i den första matchen och inför 9 171 åskådare avgjorde mittbacken Patrick Englund med matchens enda mål i den 84:e minuten. Hemmalaget fick spela de avslutande 62:a minuterna i numerärt underläge efter att Nebojša Novaković visats ut. Fördel AIK inför returen i Göteborg!

Efter att under SM-guldåret slagits ut i kvartsfinal mot Örgryte IS var det ett revanschsuget AIK som jagade ett nytt cupguld 1999. Jakten inleddes redan i juli 1998 och drygt tio månader senare var Gnaget framme i ännu en final. Sju lag slogs ut på vägen till dubbelmötet med IFK Göteborg: Stockviks FF (4–0), Sund IF (3–0), Tyresö FF (2–1), Gefle IF (3–0), Halmstads BK (1–0), Trelleborgs FF (1–0 efter förlängning) och Helsingborgs IF (2–1).

9 171 åskådare var på plats på Råsunda Fotbollstadion fredagen den 14 maj då ”den första halvleken” av cupfinalen skulle spelas. Tränarna Stuart Baxter och Reine Almqvist var båda kritiska till att cupfinalen inte avgjordes i en match och de flesta inblandade höll nog med.

Domaren Leif Sundell från Borlänge blåste igång matchen och det var AIK som inledde bäst och mittfältaren Andreas Johansson sköt över ur bra läge. I den 28:e minuten ändrades matchens förutsättningar dramatiskt då Nebojša Novaković direkt fick rött kort efter en tuff tackling på Joakim Persson. AIK:s viktiga forward missade resten av matchen och även returen i Göteborg. Blåvitt kopplade i och med det numerära överläget ett klart grepp om matchen i den andra halvleken och Mattias Asper fick storspela för att hålla 0–0. Patric Andersson var igenom i mitten av halvleken, men Asper räddade som så många gånger tidigare i AIK-tröjan.

Med sex minuter kvar av matchen fick AIK ett inkast ner mot hörnflaggan på högerkanten och bollen gick in till mittbacken Patrick Englund i straffområdet, och han kunde retfullt rulla in bollen i mål förbi en passiv Bengt Andersson. Stort jubel bland publiken och AIK hade skaffat sig ett bra läge inför returen.

AIK:s laguppställning i cupfinal 1: Mattias Asper – Karl Corneliusson, Patrick Englund, Michael Brundin, Tomas Gustafsson – Andreas Johansson (70′), Daniel Tjernström (83′), Krister Nordin (K), Thomas Lagerlöf – Nebojša Novaković (utv 28′), Christer Mattiasson (59′). Avbytare: Marino Ramberg (59′), David Ljung (70′), Stefan Ishizaki (83′). Tränare: Stuart Baxter.

IFK Göteborg - AIK (0–0)

Med 1–0 i bagaget inför returen på Nya Ullevi i Göteborg var det fördel AIK. Det var också AIK som svarade för den starkaste insatsen i final två och inhopparen Marino Rahmberg var närmast att spräcka nollan. Matchen slutade 0–0 vilket innebar att AIK blev cupmästare efter totalt 1–0 i de två matcherna. Cupsegern var AIK:s sjunde genom tiderna och tredje under de fyra senaste säsongerna.

Efter 1–0-segern på Råsunda dröjde det sex dagar innan returen spelades på Nya Ullevi. Förutsättningarna inför finalmatch 2 var att 1–0 till IFK Göteborg medförde förlängning och eventuellt straffar, medan alla andra uddamålsförluster för AIK (och givetvis oavgjort eller AIK-seger) räckte till svartgul totalseger i cupen.

13 853 personer hade tagit sig till Nya Ullevi och de fick inte se någon vidare match. Målchanserna var få och spelet höll ingen större nivå. Inhopparen Marino Rahmberg stod för AIK:s två farligheter och hemmalagets Erik Nevland sköt över i fritt läge i den andra halvleken, men mycket mer bjöds det inte på då det gäller målchanser.

Ola Andersson gjorde årsdebut då han ersatte Christer Mattiasson i slutminuterna. 0–0 lös på resultattavlan då domaren Sten Johanzon blåste av matchen och siffrorna förkunnade att AIK återigen var cupmästare. AIK var i och med SM-guldet 1998 kvalificerade för Champions League så cuptiteln gav inget internationellt spel i sig denna gång.

AIK:s laguppställning i cupfinal 2: Mattias Asper – Mike Kjølø, Patrick Englund, Michael Brundin, Tomas Gustafsson – Hans Bergh (29′), Daniel Tjernström, Krister Nordin (K), Thomas Lagerlöf – Andreas Johansson (59′), Christer Mattiasson (83′). Avbytare: Marino Rahmberg (29′), Karl Corneliusson (59′), Ola Andersson (83′). Tränare: Stuart Baxter.

IF Elfsborg - AIK (1–2)

De regerande cupmästarna AIK kunde försvara sitt cupguld efter att på bortaplan mot IF Elfsborg ha vänt ett 0–1-underläge i den andra halvleken till seger med 2–1. Thomas Lagerlöf och Nebojša Novaković chockade hemmapubliken då de inom loppet av fem minuter vände underläge till ledning. AIK höll undan till seger på Ryavallen i Borås och tog sin sjätte cuptitel.

Tre dagar innan cupfinalen möttes lagen i Allsvenskan, just på Ryavallen i Borås. AIK förlorade då med 3–1 efter att domaren helt tappat en snäll match och visat ut tre spelare och även AIK:s tränare Erik Hamrén fick kliva upp på läktaren. Nu var dock reglerna sådana att avstängningen för de röda korten inte gällde i Svenska cupen så Gary Sundgren, Pär Millqvist och Elfsborgs Christer Mattiasson kunde spela finalen.

Finalen gick av stapeln torsdagen den 29 maj och matchen var inledningsvis jämn, men med ett klart övertag för bortalaget. Ställningen var 0–0 i paus, men bara fem minuter in i den andra halvleken tog Elfsborg ledningen efter att Anders Thorstensson nickat in Fredrik Berglunds frispark. Tre minuter senare nickade Stefan Mogren i stolpen och frågan är om AIK hade rest sig från ett tvåmålsunderläge…

Med en knapp halvtimme kvar av matchen gjorde Erik Hamrén två offensiva byten och AIK fick en rejäl tyngd i anfallen. I den 69:e minuten slog Krister Nordin ett inlägg till Thomas Lagerlöf vars nick räddades av Anders Bogsjö, dock inte bättre än att ”Tolle” själv kunde trycka in returen. Fem minuter senare vände matchen totalt då Krister Nordin återigen slog ett inlägg mot straffområdet. Pascal Simpson nickade ner bollen till Nebojša Novaković som fick drömträff och bollen satt i nättaket.

Båda lagen skapade en del chanser under slutminuterna och den bästa chansen skapade hemmalaget med fyra minuter kvar då Mats Rotting fick ett bra läge, men missade nicken. AIK höll undan till sin sjätte cuptriumf genom tiderna och tränarna Erik Hamrén samt Kjell Jonevret fick på klassiskt segermanér duscha med kläderna på.

AIK behöll i och med segern bucklan "Viljan att vinna" för alltid eftersom Skandiacupen återigen tog namnet Svenska cupen från och med cupsäsongen 1997/98. Segern gav en plats i Cupvinnarcupen, men efter att ha fått till stånd en publikfest mot FC Barcelona på våren föll nu AIK redan i den första omgången mot slovenska NK Primorje.

AIK:s laguppställning i cupfinalen: Magnus Hedman - Pär Millqvist (62'), Michael Brundin, Gary Sundgren, Tomas Gustafsson - Krister Nordin, Ola Andersson (65'), Thomas Lagerlöf, Pierre Gallo - Pascal Simpson, Nebojša Novaković. Avbytare: Dick Lidman (62'), Mattias Johansson (65'). Tränare: Erik Hamrén.

AIK - Malmö FF (1–0)

Efter att 1991 snöpligt förlorat cupfinalen mot IFK Göteborg på ett ”golden goal” i förlängningen var det 1996 AIK:s tur att avgöra med ett ”gyllene mål” mot Malmö FF efter att Pascal Simpson satt bollen i nätet bakom målvakten Jonnie Fedel. Matchen spelades inför blott 2 745 åskådare på Gamla Ullevi i Göteborg och cuptriumfen var AIK:s femte genom tiderna.

AIK kom till cupfinalen med ett stukat självförtroende efter en tung inledning på Allsvenskan. På de sex första omgångarna hade endast en seger (1–0 borta mot Trelleborgs FF) bärgats och vad värre var, hemma på Råsunda hade endast en oavgjord match (1–1 mot Degerfors IF) och tre förluster noterats på fyra spelade matcher.

Efter den snöpliga finalförlusten året innan då Gnaget var favorittippade mot Halmstads BK, men då AIK-ledning med 1–0 förbyttes till en 1–3-förlust så var laget inte favorittippade den här gången, speciellt inte då motståndarna Malmö FF tre veckor tidigare vunnit med 1–0 på Råsunda. AIK hade avancerat till finalen efter att ha besegrat Nacka FF (2–1), Syrianska FC (10–0), Älvsjö AIK (4–0), Visby IF Gute (4–0), Spårvägens FF (0–0), Gif Sundsvall (2–1), Örgryte IS (2–1) och Hammarby IF (1–0). Matcherna mot Älvsjö, Visby och Spårvägen genomfördes som ett gruppspel på neutral plan.

Malmö FF skapade den första målchansen i matchen då före detta AIK-spelaren Niclas Kindvall fick ett läge i straffområdet, men målvakten Magnus Hedman redde upp situationen. Matchen var jämn och relativt chansfattig och efter 90 minuters spel blåste domaren Christer Fällström från Härnösand av för full tid. Förlängning följde och MFF fick en bra chans efter hörna då Jonas Wirmola nickade fram backkollegan Christian Karlsson som sköt strax över AIK-målet.

I den tolfte förlängningsminuten avgjordes matchen då AIK kom i en snabb spelvändning där Marco Ciardi drev bollen på vänsterkanten. Med sig hade han Pascal Simpson och inhopparen Patrik Fredholm. Ciardi passade ut till ”Pagge” på högerkanten och AIK-forwarden sköt direkt ett hårt, lågt skott som gick in vid den bortre stolpen. Stort AIK-jubel och den första cupsegern på elva år var ett faktum.

Segern gav AIK 250 000 kr och en plats i Cupvinnarcupen där AIK efter att ha slagit ut KR från Reykjavik och franska Nîmes Olympique ställdes mot FC Barcelona i kvartsfinal. Det spanska storlaget blev för svårt, men AIK chockade Nou Camp med 1–0 redan i den andra minuten efter att Pascal Simpson stött in både boll och målvakt i mål.

AIK:s laguppställning i cupfinalen: Magnus Hedman - Pär Millqvist, Patrick Englund, Johan Mjällby, Gary Sundgren - Krister Nordin, Thomas Lagerlöf (80'), Ola Andersson, Marco Ciardi - Pascal Simpson, Dick Lidman (57'). Avbytare: Patrik Fredholm (57'), Mattias Johansson (80'), Martin Hysky. Tränare: Erik Hamrén.

AIK - Östers IF (4–3 efter straffar)

Med bara sekunder kvar av 1985 års cupfinal mot Östers IF kvitterade AIK:s Thomas Andersson till 1–1 och fick därmed till en förlängning som blev mållös. I straffavgörandet klev AIK-målvakten Bernt Ljung fram och räddade tre av motståndarnas fem straffar och AIK:s fjärde cuptitel var ett faktum.

Inför 1984/85 års cupspel skrev Svenska Fotbollförbundet ett treårsavtal med Skandia och Svenska cupen bytte därmed namn till Skandiacupen fram till 1997. Även en ny buckla, "Viljan att vinna", anordnas som vandringspris och det är väl inte den vackraste som skådats i idrottsvärlden…

AIK hade inlett den allsvenska säsongen knackigt och endast noterat tre segrar på de tio omgångarna som spelats innan cupfinalen. I cupen radades dock segrarna upp på bortaplan och via 2–0 mot Nyhems IF, 5–1 mot IK Oddevold, en straffseger över Kalmar AIK var AIK framme i semifinal mot Hammarby IF på Söderstadion. Thomas Lundmark blev matchhjälte då han i den 74:e minuten gjorde matchens enda mål.

Finalen spelades onsdagen den 19 juni i ett behagligt sommarväder. Avspark skedde kl 20:00 och matchen direktsändes i TV 2, vilket bidrog till att det endast var 4 888 åskådare på plats. I den första halvleken var det AIK mot Östers målvakt Thomas Ravelli. Roger Sundin, Kari Virtanen och Thomas Lundmark var alla helt fria med den svenske landslagsmålvakten som räddade alla tre skotten.

Som så många gånger när man inte tar tillvara på målchanserna så straffas man och AIK åkte på en kalldusch i den 52:a minuten då Teitur Thordarsson, framspelad av Tommy Westerlund, gjorde 1–0 till gästerna. Efter baklängesmålet lyfte AIK upp Sven ”Dala” Dahlkvist som forward och Gnaget fick ett rejält tryck på smålänningarna. Thomas Bergman gjorde ett mål som domaren Ulf Eriksson från Sollefteå dömde bort för offside. På grund av skador och byten blev det två och en halv minuts stopptid och när 45 sekunder av dessa avverkats nickskarvade ”Dala” fram inhopparen Thomas Andersson som överlistade Thomas Ravelli och såg till att matchen gick till förlängning.

I förlängningen hade Thomas Lundmark den bästa chansen, men Ravelli räddade och matchen gick till ett straffavgörande. Mats Nordgren var först framme och gav Öster ledningen innan mittbacken Mats Olausson kvitterade. Sedan var det dags för ”The Bernt Ljung Show”. AIK-målvakten räddade Peter Truedssons och Erkka Petäjäs straffar och då Björn Kindlund samt Lars Zetterlund satte sina 11-metersskott var pressen stor på Teitur Thordarsson. Islänningen gjorde mål och Thomas Andersson fick därmed chansen att avgöra finalen, men Ravelli räddade straffen. Ronnie Persson var då tvungen att sätta sin straff för att Öster skulle leva kvar i straffavgörandet, men Bernt Ljung hade bestämt sig för att bli matchhjälte och räddade bollen.

AIK:s fjärde cuptitel var ett faktum och klubben fick 100 000 kr i prispengar samt en plats i höstens cupvinnarcup. Deltagandet i Cupvinnarcupen blev dock kortvarigt. I den första omgången ställdes AIK mot Red Boys från Luxemburg och Gnaget avancerade efter 8–0 hemma och 5–0 borta. Dukla från Tjeckoslovakien stod näst på tur och AIK föll med 1–0 i Prag och nådde endast 2–2 hemma på Råsunda vilket innebar respass ur turneringen.

AIK:s laguppställning i cupfinalen: Bernt Ljung - Göran Göransson, Mats Olausson, Sven Dahlkvist, Björn Kindlund - Kari Virtanen (70'), Lars Zetterlund, Thomas Bergman, Mats Rohdin – Roger Sundin (55'), Thomas Lundmark. Avbytare: Thomas Andersson (55'), Kjell Jonevret (70'). Tränare: Rolf Zetterlund.

Landskrona BoIS - AIK (1–1)

Två år efter AIK:s cupseger 1950 tog Svenska cupen uppehåll med anledning av OS i Helsingfors, men återkom 1953 igen innan turneringen lades på is mellan 1954 och 1966. 1967 återkom Svenska cupen igen och har sedan dess spelats kontinuerligt. 1976 spelades finalen i bäst av två matcher och efter 1–1 på bortaplan mot Landskrona BoIS var det fördel AIK tack vare Göran Göranssons nickmål.

Den första finalen spelades torsdagen den 27 maj och Landskrona IP liknade mer en stor vattenpöl än en fotbollsplan efter att himlen öppnat sig för ett skyfall timmarna innan avspark. Arrangörerna hade räknat med närmare 8 000 åskådare, men fick nöja sig med 3 340, mycket beroende på det hemska vädret.

Matchen spelades med reglerna att mål på bortaplan räknades dubbelt så när AIK tog ledningen i den 14:e minuten var det ett riktigt viktigt mål. Målet kom efter att Yngve Leback slagit en frispark nerifrån hörnflaggan på högerkanten som Göran Göransson kunde nicka in. Det var annars Landskrona BoIS som svarade för en stark första halvlek och utan målvakten Leif Karlssons storspel i mål hade kvitteringen kommit under de första 45 minuterna. Enda gången som AIK-målvakten fick kapitulera så vinkades målet bort på grund av offside. AIK var spelmässigt i underläge och oroade endast via Yngve Lebacks långskott.

Hemmalagets jakt på kvittering fortsatte i den andra halvleken och med endast tio minuter kvar skulle också jakten ge resultat. Backen Roland Rasmusson stack framåt och sökte - utanför AIK:s straffområde – väggspel med Sonny Johansson, men Johansson sköt istället ett hårt skott som gick i mål och hemmapubliken jublade.

Två minuter efter kvitteringen var Stefan Nilsson nära att ge BoIS ledningen, men skottet gick utanför AIK-målet. Med två minuter kvar av matchen haltade AIK:s viktiga Yngve Leback av planen med en befarad sträckning och ersattes av Kjell Granqvist. Skadan oroade AIK:s tränare Lars-Oscar Nilsson vars lag redan hade Börje Leback, Göran Åberg, Stefan Lundin och Tommy Lundh på skadelistan. Domaren Kjell Johansson från Holm blåste av matchen och det var fördel AIK inför returen på Råsunda.

AIK:s laguppställning i cupfinal 1: Leif Karlsson – Claes Marklund, Jan-Olof Wallgren (K), Bo-Lennart Jepson, Christer Andersson – Göran Göransson, Rolf Zetterlund, Tommy Lundh – Manni Thofte, Sven Dahlkvist, Yngve Leback (88'). Avbytare: Kjell Granqvist (88'), Tom Källström. Tränare: Lars-Oscar Nilsson.

AIK - Landskrona BoIS (3–0)

Efter 1–1 på Landskrona IP i den första finalmatchen var det fördel AIK inför returen tack vare målet på bortaplan. Final två blev odramatisk då AIK var helt överlägsna och spelade ut motståndarna totalt. Sven ”Dala” Dahlkvist fick sitt stora genombrott i AIK-tröjan i matchen som slutade 3–0 inför 1 715 åskådare på Råsunda Fotbollstadion, en riktigt svag publiksiffra som än idag är finalhistoriens sämsta.

Final två spelades söndagen den 30 maj och Landskrona BoIS var tvungna att göra mål på Råsunda för att kunna vinna Svenska cupen. Kanske hade några av AIK-spelarna för att skingra tankarna på returmötet valt att spendera fredagskvällen på Gröna Lund där det amerikanska hårdrocksbandet Kiss gjorde sin första konsert någonsin i Stockholm inför 15 600 förväntansfulla. Skåningarna fick tillbaka forwarden Kenneth Hjertsson och andades optimism inför returen. Yngve Leback skadades i slutminuterna av den första finalen, men testades på uppvärmningen och kunde spela returen. Endast den östra och norra läktaren på Råsunda var öppna, men även de ekade tomma.

I matchens 20:e minut bröstade Sven ”Dala” Dahlkvist ner bollen till 34-årige Rolf Zetterlund och AIK:s mittfältsveteran slog till på halvvolley med vänsterfoten från 25 meter och bollen for upp i det högra krysset. Fyra minuter senare tvingades AIK till ett byte då vänsterbacken Christer Andersson fick en allvarlig korsbandsskada - som ändade hans elitkarriär – och han ersattes av Manni Thofte, som tre år tidigare hade besegrat Ingemar Stenmark i SM i storslalom!

I slutminuten av den första halvleken fick Yngve Leback på ett tungt skott som gick i ribban och först på returen, precis före målvakten Ronny Sörensson, var ”Dala” som dundrade in 2–0 i nättaket. Målet sänkte BoIS som inte hade en chans mot AIK:s fotboll på Råsunda och de få chanser som skapades räddades enkelt av målvakten Leif Karlsson.

I den andra halvleken dödade AIK matchen totalt i den 84:e minuten då Yngve Leback med en bredsida kunde rulla in bollen i mål efter att före detta Djurgårdsspelaren Jan-Eric Sjöberg totalmissat och gett Leback öppet mål.

Domaren Arne Axelsson från Skärblacka blåste vid full tid av matchen och merparten av de 1 715 åskådarna på östra och norra läktaren jublade då lagkaptenen Jan-Olof Wallgren höjde pokalen i luften. Sven ”Dala” Dahlkvist fick ett personligt pris av idrottslegendaren Torsten Tegnér och hyllades även av förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson som fanns på plats på läktaren. Cupsegern var AIK:s första på 26 år.

AIK:s laguppställning i cupfinal 2: Leif Karlsson – Claes Marklund, Jan-Olof Wallgren (K), Per-Arne Wahlstedt, Christer Andersson (24') – Göran Göransson, Rolf Zetterlund, Tommy Lundh – Stefan Lundin (ht), Sven Dahlkvist, Yngve Leback. Avbytare: Manni Thofte (24'), Bo-Lennart Jepson (ht). Tränare: Lars-Oscar Nilsson.

AIK - Hälsingborgs IF (3–2)

AIK försvarade sin cupseger från 1949 efter att ha besegrat Hälsingborgs IF med 3–2 (0–1) i en svängig och dramatisk final på Råsunda Fotbollstadion inför 15 154 åskådare. Lennart ”Nacka” Skoglund låg bakom alla tre AIK-målen och var tillsammans med målvakten Bengt Kjell de största matchhjältarna.

AIK inledde 1950 års cupspel mot Landskrona BoIS, finalmotståndarna från året innan, och vann med 3–2. Hofors AIF (6–1) och IS Halmia (3–1) besegrades i kvarts- och semifinalen innan Hälsingborgs IF väntade i finalen.

Finalen spelades söndagen den 23 juli och Solna bjöd på lätt regn och en fuktig åskladdad värme. Bägge lagen kom till finalen med varsin nybliven bronsmedaljör från VM i Brasilien. Hälsingborgs målvakt Kalle Svensson fick smeknamnet ”Rio-Kalle” efter mötet med Brasilien och även AIK:s Lennart ”Nacka” Skoglund belönades med ytterligare ett smeknamn, "den vajande majskolven”, efter turneringen.

Finalens första mål föll i den 41:a minuten efter att Hälsingborg tilldömts en straffspark. Domarsignalen kom efter att Ivan Bodin tagit med händerna. Från pressläktaren såg det ut som om förseelsen skedde en halvmeter utanför AIK:s straffområde, men domaren Johan E. Andersson från Göteborg blåste för straff. Sven Ove Svensson var skåningarnas exekutor och bollen seglade in bakom 24-årige Bengt Kjell, som under sommaren tagit över som målvakt efter att Gustav ”Gurra” Sjöberg lagt målvaktshandskarna på hyllan efter lång och trogen tjänst.

AIK rivstartade den andra halvleken och Gösta ”Pröjsarn” Nilsson kvitterade omgående efter att ha satt ett markskott ur snäv vinkel från vänsterkanten. Sex minuter senare tog AIK ledningen efter att Åke Fransson skjutit ett skott från 20 meter som borrade sig ner i det vänstra hörnet. De snabba målen ökade på självförtroendet för ”hemmalaget” och det var endast Kalle Svenssons storspel mellan stolparna som hindrade AIK från att göra 3–1.

Med en kvart kvar av matchen fick Hälsingborgs Malte Mårtensson på ett hårt skott som Bengt Kjell fick problem med och Nils Jönsson var framme på returen och kunde skicka in kvitteringen. Det mesta talade nu för omspel i Hälsingborg, men än var det inte slut på dramatiken.

Med nio minuter kvar återtog AIK ledningen efter att ”Nacka” Skoglund lagt tillbaka bollen till Olle Klasson som från cirka 20 meter satte bollen i det ena krysset. Hälsingborg lyckades mobilisera kraft för en sista offensiv och Kalle Franck fick iväg ett hårt skott som Bengt Kjell gjorde en jätteräddning på. I slutminuterna var det kalabalik i AIK:s straffområde och Rune Larsson fick två gånger om rädda på mållinjen. AIK lyckades dock hålla undan till seger och ta sin andra raka cuptitel.

AIK:s laguppställning i cupfinalen: Bengt Kjell – Lennart Carlsson, Ivan Bodin – Rune Larsson, Börje Leander, Olle Klasson – Gösta ”Pröjsarn” Nilsson, Åke Fransson, Rune Carlsson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Bertil Bäckvall. Tränare: George Raynor.

AIK - Landskrona BoIS (1–0)

Efter två finalförluster (1943 och 1947) kunde AIK ta sin första seger i Svenska cupen 1949. Inför 14 718 åskådare på Råsunda Fotbollstadion vann AIK en jämn match mot Landskrona BoIS med 1–0 efter att Sune Andersson avgjort med en välplacerad straffspark i den andra halvleken.

1948 hade inga allsvenska lag deltagit i Svenska cupen på grund av OS i London. Ett OS som Sverige – med AIK:arna Sune Andersson, Henry Carlsson och Börje Leander – lämnade som guldmedaljörer efter att i finalen på Wembley Stadium besegrat Jugoslavien med 3–1 (1–1). AIK:s cupresa 1949 inleddes och avslutades inom loppet av tre veckor i juli. Efter att ha besegrat Djurgårdens IF (6–1), IFK Norrköping (2–2 och sedan 2–1 i omspelet) och IF Elfsborg (2–1) var AIK framme i sin tredje cupfinal. Finalen spelades på Råsunda söndagen den 24 juli. Kvällen bjöd på strålande högsommarväder fram till att solen försvann bakom den västra/norra läktaren i andra halvlek.

Innan matchen spelade den populära AIK-orkestern och deras repertoar bestod bland annat av ”ett potpurri av Edvard Persson-klassiker”. Motståndarna Landskrona BoIS hade många sympatisörer på läktarplats och det gnälldes friskt - på skånska - på domaren Anders Nilsson från Uppsala ju längre matchen led. Den första halvleken bjöd på bra spel från bägge lagen och Landskrona BoIS låg närmast ett ledningsmål, men halvleken slutade mållös. I den andra halvlekens sjätte minut var bortalaget mycket nära att ta ledningen på ett annorlunda sätt då Börje Leander sköt bollen i egen ribba och till hörna för BoIS. Drygt tio minuter senare var BoIS Kjell Nilsson fri med AIK:s målvakt Gustav Sjöberg, men lyfte bollen i famnen på ”Gurra” som enkelt kunde rädda. Efter drygt 18 minuters spel blåste domaren för straffspark för AIK efter att den glasögonprydde vänsterbacken Ingvar Cöster omotiverat tagit ett inlägg från Lennart Carlsson med händerna.

Fram steg 28-årige Sune Andersson och valet av straffskytt kunde inte ha varit bättre då BoIS målvakt Folke Lundqvist nog hade svårt att läsa var ”Mona-Lisa” - som Andersson kallades av media och supportrar på grund av sitt pokerface – skulle slå bollen. Det var annars Börje Leander som var AIK:s ordinarie straffskytt under större delen av 40-talet. Nu satt straffen i det högra hörnet och AIK hade 1–0. Landskrona BoIS avslutade matchen starkt för att åtminstone få till stånd ett omspel på hemmaplan, och AIK fick kämpa för att hålla undan. I slutet inträffade två misstänkta handssituationer på Olle Klasson och Börje Leander i AIK:s straffområde, men domaren valde att fria.

Då domaren signalerade för full tid hade AIK tagit sitt första inhemska cupguld. Enligt Dagens Nyheter gick Börje Leander efter matchen runt och såg pillemarisk ut, då han lagt beslag på matchbollen. Mest applåder av publiken när de hämtade sina guldmedaljer fick målvakten Gustav ”Gurra” Sjöberg och målskytten Sune ”Mona-Lisa” Andersson.

Efter matchen bar det av upp till styrelserummet där spelarna fick varsitt ”litet, litet glas champis”. ”Putte” Kock höll tal och tackade för de friska tagen i årets cuptävling och underströk betydelsen av att klubben blev ”cupchampions”. Senare på kvällen var bägge lagen på Stallmästaregården och BoIS hyllade där sportsligt sina besegrare.

AIK:s laguppställning i cupfinalen: Gustav Sjöberg – Harry Nilsson, Lennart Carlsson – Hans Möller, Börje Leander, Olle Klasson – Gösta ”Pröjsarn” Nilsson, Ivan Bodin, Sune ”Mona-Lisa” Andersson, Lennart Pettersson, Bertil Bäckvall. Tränare: George Raynor.