Afrika, 1960

– Jag hade fyllt 18 då, och fått debutera mot Djurgården på våren. Sedan satte de mig på tillväxt. Men jag fick i alla fall åka med till Afrika 1960.

Björn ”Lill-Garvis” Carlsson, 77, tar fram en bunt pärmar med utklipp från karriären och börjar bläddra samtidigt som han berättar. Han hade ju visserligen tillbringat fyra barndomsår i Madrid, med pappa Henry som firad anfallsstjärna i Atlético – men äventyret som nu väntade den nyuppflyttade talangen var något helt annat.

Från Stockholm flög AIK:s A-trupp, med etablerade stjärnor som Arne Lundqvist, Bruno Nyberg, Bengt Anlert och ”Kurre” Andersson i spetsen, till Egypten där ett par dagar i Kairo blev startskottet på resan.

– På den här tiden hade man ju inte så mycket betalt för att spela, det var några hundralappar per match. Och då gjorde man såna här resor, för att premiera spelarna med någonting på slutet av säsongen.

Men det fanns även andra skäl bakom turnéerna, berättar ”Lill-Garvis”.

– Sören Häggström värvades in under hösten med ett löfte att få åka med. Som ett litet lockbete. Jag tror att vi värvade in 3-4 spelare inför den resan, spelare som sedan etablerade sig i Allsvenskan.

Efter några dagar bland basarer och pyramider i Kairo fortsatte resan söderut, till Kenyas huvudstad Nairobi.

– Där blev vi inkvarterade hemma hos svenska familjer, för det fanns en del företag som bedrev verksamhet där nere med svenskar som anställda.

Tillsammans med den elva år äldre Bruno Nyberg fick Björn bo hemma hos familjen Holmgren. Ur en plastficka från en av pärmarna fiskar ”Lill-Garvis” fram ett julkort som värdfamiljen skickade något år efter AIK-spelarnas besök.

Väl på plats i Kenya var det också hög tid att plocka fram fotbollsskorna. Matcher mot två kenyanska sammansättningar stod på schemat, den första den 19:e november 1960 på Doonholm Road Stadium i Nairobi.

– Killarna vi mötte, man kan väl säga att det var Kenyas landslag. Men det var en blandning mellan engelsmän och inhemska spelare, säger ”Lill-Garvis” och syftar på att Kenya vid den här tiden fortfarande var en brittisk koloni.

– När vi kom till matchen hajade vi till, för flera av de inhemska spelarna kom till spel utan fotbollsskor. Man tänkte att, hur ska det här gå? Man vill ju inte göra någon illa. Men snart upptäckte vi att det snarare var tvärtom, de gick in stenhårt i närkamperna, säger ”Lill-Garvis” med ett skratt.

– En annan sak jag inte tänkte på förrän efteråt var hur svårt och tungt det var att springa. Man orkade ingenting, utan släpade liksom med fötterna i marken när man sprang. Sedan kom vi på det – Nairobi ligger ju på 1 800-1 900 meters höjd! Jag menar, Kebnekajse är väl 2 000 meter högt.

Trots det ovana klimatet lyckades AIK kvittera kenyanernas ledning två gånger om. Sören Häggströms 2–2-mål i matchminut 73 fastställde slutresultatet. Redan dagen därpå spelades nästa match mot en ny kenyansk konstellation, och nu hade AIK:arna vant sig bättre vid den höga höjden. 18-årige Björn Carlsson fick åter chansen av tränare Lajos Szendrődi och tackade genom att skjuta ett av målen i segern som skrevs till 3–1.

Efter en utflykt till kuststaden Mombasa (”Vi åkte i 40-gradig värme i 7-8 timmar längs en smalspårig järnväg, så det var ganska tufft”) fortsatte segertåget sedan västerut. Intill mäktiga Lake Victoria, i staden Kisumu, hade AIK stor uppvisning och vann inför 5 000 åskådare med hela 8–1 över ett lokalt stadslag. Målformen höll i sig efter att man passerat gränsen till Uganda, och hela 10 000 åskådare på Nakivubo Stadium i huvudstaden Kampala fick se AIK besegra Uganda Lions (som kan likställas med Ugandas landslag vid tidpunkten) med 8–2. Och två dagar senare, den 29 november 1960, visade Björn ”Lill-Garvis” Carlsson att äpplet inte fallit långt ifrån pappa Henry ”Garvis” Carlssons äppelträd: Hattrick i 5–0-segern över Övriga Uganda.

Totalt vann AIK åtta matcher och spelade en oavgjord på Afrikaturnén 1960. De avslutande tre matcherna, som spelades i sudanesiska Khartoum, blev dock inga utklassningssegrar likt de i Uganda veckan innan. 14 000 åskådare såg Bengt Westerberg och Kurt Andersson göra varsitt mål mot Al-Hilal Omdurman och vända underläge 0–1 till AIK-seger i lägrets sista match innan det var dags att flyga hem till ett Stockholm där julen stod för dörren.

• • •

När AIK tisdagen den 9 juli 2019 tog klivet in i Uefa Champions Leagues första kvalomgång innebar det femte året i rad som klubben deltar i europeiskt cupspel. En månad och fyra matcher senare kan vi konstatera att gemene AIK:are har hunnit kastats mellan hopp och förtvivlan flera gånger om – och att äventyret nu närmast fortsätter i Transnistrien. Utbrytarrepubliken i östra Moldavien förklarade sig självständigt 1990 men har inte erkänts av omvärlden som en suverän stat.

Det blir första gången som Moldavien får besök av den ständigt pågående Gnaget on Tour. För det är snarare regel än undantag att AIK sätter avtryck utanför Sveriges gränser, och det långt innan Champions League-gruppspel och bragders mödrar.

Afrika, 1952

Redan 1952 – åtta år före ”Lill-Garvis” & Co – begav sig AIK Fotboll på Afrikaturné. I Sudan (AIK blev det första Europeiska lag på besök där någonsin) och Etiopien spelades totalt sju matcher (5 segrar, 1 oavgjord, 1 förlust).

En som var med på den resan var Sven-Erik Westerberg. Förutom sin roll som vänsterinner i AIK var Sven-Erik också sportskribent på den vid tiden framstående tidskriften Idrottsbladet. Han missade självklart inte tillfället som gavs att rapportera inifrån AIK:s Afrikaresa.

”Resan från Khartum gick utmärkt. Det var litet gropigt när vi kom in över Etiopiens bergland och ett par av grabbarna blev ganska bleka om nosen, men det gick över sedan den varit på fast mark några minuter”, skriver Westerberg i Idrottsbladet i sitt tredje resebrev med datering Addis Abeba.

I en senare publicering beskriver Westerberg det etiopiska landskapet som att det ”påminner om Lapplands fast det är betydligt vildare och mera storslaget. Den tunna fjälluften, dofterna, det storslagna panoramat, slösande solsken med fläktande vindar – allt är som en livgivande injektion. Detta är ett land man verkligen trivs.”

Intill en artikel syns en solblekt bild där en 70-mannaorkester hälsar AIK välkomna vid den första matchen i Etiopiens huvudstad. I förgrunden syns några nationaldräktsklädda svenskor. AIK vann matchen över ”Military Selection” med 2–0, men trots att han själv blev målskytt var inte detta det som Sven-Erik Westerberg minns starkast från matchen:

”Spelet var hårt i överkant och motståndarnas metoder var rent ut hemska. Det var mera slagsmål än fotboll och jag fick av någon anledning två tillsägelser för hårt spel. Domaren – en italienare – hade inte mycket hum om fotboll och tillät nästan vad som helst. Rune Karlsson fick två tänder utslagna och de flesta av oss blev åtskilligt mörbultade.”

Nästkommande resebrev inleddes dock med muntrare miner. På schemat stod nämligen – krokodiljakt!

”För min egen del har jag aldrig varit så där särdeles intresserad av jakt, men när vännen Bertil föreslog en tur ned till Awashfloden – 5 mil sydväst om Bishoftu – kunde man inte tacka nej”, skriver Westerberg.

Vännen Bertil hette Dannebrink i efternamn och som ”liftat ner från Sverige och ett tag försörjt sig som krokodiljägare vid Nilens källflöden”. Tillsammans med Rune Karlsson, Bertil Bäckwall och ”Pröjsarn” Nilsson gav sig expeditionen tidig morgon iväg och efter några timmars skumpande bilfärd hade man nått fram till sina jaktmarker.

”Vi bromsade in ett tjugotal meter från strandkanten och tittade ut över floden precis lagom för att se hur en slipprig best slank ner i vattnet och försvann. Det var första gången någon av oss AIK:are sett en krokodil i vilt tillstånd och det var inte utan att man kände sig lite skakis inför den förestående jakten”.

Med hjälp av jägar-Bertil och några av hans kollegor var krokodil nummer ett snart infångad. Då, i samband med  en kortare lunchpaus, slog den ökända AIK-hybrisen till.

”Efter maten lastades bytet på taket av bilen, och vi skulle bege oss länge in i vildmarken för att söka efter fetare villebråd”, beskriver Sven-Erik.

”Hela gänget hade humöret på toppunkten med anledning av den lyckade starten på vår utflykt och allt tycktes gå som smort, men då hände det. Det blev en förfärlig duns så att gevär, kameror krokodiler och allt löst kastades huller om buller i bilen. Det suckade till i motorn och så var det stopp. Vi hade kört ner i ett gyttjehål.”

I brännande solsken slet jaktlaget i fem timmar med bärgningsarbetet. Förgäves.

”En måste stanna kvar ute i ödemarken medan vi övriga började en mödosam vandring i beckmörkret genom bushen mot betrodda trakter. Vi stapplade fram i nästan 6 timmar innan en patrull från Bishoftu hittade oss. Det var rätt så tagna krokodiljägare som gick till sängs den kvällen, men vi hade fått ett minne för livet”.

Dagen därpå spelade AIK nästa match mot en lokal kombination. Rune Karlsson, med två utslagna tänder och en dramatisk krokodiljakt som uppladdning, satte ett av målen i 2–0-segern.

• • •

Turnén fortsätter här närmast med dubbelmöte med FC Sheriff från Moldavien. Stöd AIK på plats i jakten på gruppspel – säkra din biljett till hemmamötet via länken under artikeln.