Säsongsavslutningen det året blev oerhört spännande. AIK har varit i ledning med som mest åtta poäng men på grund av några oturliga kryssmatcher lyckas IFK Norrköping knapra in på försprånget och hålla liv i guldstriden.

När tre omgångar återstår åker AIK till ett kallt Östersund, utan den avstängde Sebastian Larsson. Efter bara tio minuter får lagets mittfältsmotor Adu rött kort för farligt spel. Ett rött kort direkt innebär också att han, som varit en viktig kugge i AIK:s lagbygge, missar säsongens två sista matcher.

AIK, anförda av den ständigt tänkande lagkaptenen Henok Goitom, visar återigen stark moral och lyckas med en man mindre i nästan hela matchen ändå vinna med 2–1. Vinsten innebär att AIK kan avgöra hemma om man vinner på Friends Arena mot Sundsvall i nästa match.

Biljettförsäljningen slår i taket och efter bara några dagar närmar sig antalet sålda biljetter 50 000. Matchen blir historisk på många sätt. När laget går in på planen visar Norra ståplats upp ett tifo som får mina ögon att tåras. Det är en stor bild på pokalen som bär mitt namn och bredvid en bild på mig som håller i ett glas whiskey. På tv zoomar de sedan in mig på heders- läktaren i en av de tre läderfåtöljer som även är märkta med mitt namn.

Allt är upplagt för århundradets guldfest. Om vi bara lyckas vinna. Bollinnehavet ligger konstant på över sjuttio procent, ribban träffas fyra gånger, en gång i undersidan, via målvaktens nacke och utanför, och både stolpens ut- och insida träffas av AIK-skott men inget går i mål. Jag blev förbannad när de inte fick in den. Det är så jag reagerar. Jag är en dålig förlorare när det gäller AIK. Den chansen skulle vi bara inte ha missat.

Jag var nog inte ensam om att känna frustrationen sprida sig och tvivlet börja växa.

Nu var det bara en match kvar. Borta mot Kalmar FF. AIK:s supportrar tilldelades en relativt stor del av biljetterna eftersom Kalmar själva inte hade något att spela för.

Biljetterna tar slut på en timme så AIK:are börjar ringa runt till Kalmars säsongskortsinnehavare och betalar flera tusenlappar för att de ska sälja sitt kort till den sista matchen. När en förvånad kvinna ringer till Kalmars kansli och säger att någon stockholmare vill köpa hennes säsongskort för 10 000 kronor, säger Kalmar till slut stopp.

Det blev ändå över 10 000 supportrar som åkte ner för att se upplösningen av allsvenskan 2018.

Själv flög jag ner med en AIK-delegation och med på flyget fanns även pokalen. Vågade jag tro på vinst?

Om allsvenskan 2018 varit en film hade den säkerligen vunnit en Oscar i kategorin bästa manus, tänkte jag. Innan matchen startar meddelar AIK att varken målvakten Oscar Linnér eller Sebastian Larsson kan spela på grund av skador – med Adu och Kristoffer Olsson avstängda ovanpå detta, har Rikard Norling nästan fått trolla för att få ihop ett mittfält. Men det ska visa sig att AIK 2018 inte är som andra lag i klubbens historia. Det finns redan från första matchen en plan och framförallt ett slags urvilja i laget som nästan gör kollektivet okuvligt. Hela säsongen har pressen varit hård. Från media, experter, egna supportrar men kanske framför allt från spelarna själva. Henok Goitom har på ett utmärkt sätt axlat rollen som lagkapten, kört sin stil som inkluderar alla i laget.

Det är därför ett annorlunda AIK som går ut på Guldfågeln Arena i Kalmar, vars färger badar i svart och gult och får det att framstå som att det är AIK som är hemmalag. På läktaren sitter de avstängda och skadade Daniel Sundgren, Kofi Adu, Kristoffer Olsson och på bänken sitter Sebastian Larsson som klivit av på uppvärmningen på grund av den smärtstillande spruta han fått som gjort att han tappat känseln i benet.

När matchen blåser igång börjar en nervpärs för alla supportrar.

AIK behöver ett oavgjort resultat men matchen blir ganska tillknäppt även om AIK lyckas skapa några hörnor som tyvärr blir resultatlösa.

AIK gör till slut 1–0 och lägger därmed en försiktig hand på pokalen – ett svagt hopp infinner sig bland åskådarna, den är inom räckhåll nu. Tiden som är kvar av matchen känns som en evighet. Allteftersom klockan tickar på sprider sig en oerhörd stämning som bara väntar på att förlösas. När domaren sedan blåser av stormar tusen och åter tusen AIK:are in på planen. Trotjänaren Per Karlsson som gjort femton säsonger för klubben blir strippad på nästan allt av supportar som vill ha souvenirer. Jag ser honom gå förbi journalisterna och tv-kamerorna endast iförd kalsonger och känner hur en tår rinner ner för min kind. Det här är nästan bättre än vad jag vågat hoppas på. Men verkligheten ska överträffa dikten – igen.

På väg ut för att ta emot pokalen som bär mitt namn, passerar varje spelare mig där jag sitter vid ingången. Först kommer Henok Goitom som tar emot pokalen och böjer sig ner för att ge mig en kram. Sedan kommer de en efter en och gör samma procedur.

Att få dela ut »min« pokal till »min« klubb var något jag innerligt hade längtat efter. Det är ett vackert minne och var faktiskt en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

På planet hem var ljudnivån inne i kabinen högre och gladare än på någon av mina tusentals flygningar. Det sjöng och jublades. Framme på Arlanda väntade specialchartrade bussar för att ta med alla till den stora banketten på Friends Arena. Min dag hade varit lång och jag kände att glädjen jag hade inom mig förvaltades bäst om jag åkte hem. Mats Lindberg skjutsade mig hem och den natten somnade jag med en ofantlig lycka i kroppen.

Boken köper du enklast via den här länken eller i AIK Shop i Friends Arena. Överskottet från intäkterna tillfaller AIK Fotbolls ungdoms- och damsektion, enligt önskemål från Lennart Johansson själv.